triplesec

Jag känner mig ignorerad och i sido kastad av folk ja verkligen bör bry mig mindre om. Antar att det av gammal vana förföljer mig att alltid vara den som hör av mig till de som inte hör av sig till mig. Men ja ska försöka se till att bli bättre på det där.

Jag sover i en säng som är halvt bäddad och det ända som, av någon underlig anledning, stör mig med det är att ja bör ta upp hela sängen. Men ja ligger som vanligt ihopkrupen till en liten boll när ja sover, med min värmekudde på fötterna.

Jag bör snart bege mig till vänner för att sedan fortsätta ut på krogen. Inte för att jag egentligen vet vad jag gör där. Men det är ju jätte trevligt att gå på spelning iaf.

Lägenheten börjar verkligen ta sig. Jag har fått upp gardiner. Köpt en jätte billig, jätte fin matta, har en korg på köksbordet som står på en röd och vit rutig duk. Det börjar verkligen lika något kan man säga. Det ända som besvärar mig är att ingen mer kan få uppskatta detta. Sitta med vännerna i vardagsrummet hade varit jätte trevligt nu när det är så fint och golvet är nyskurat och disken är diskad. Men jag antar att det får bli en annan helg. Jag har ju faktiskt inte varit hos dom sen de flyttade heller och de var ju ännu längre sen.

Imorgon är det bokklubb och diskussions boken är Flyga Drake. Ser jätte mycket fram emot det. Ska bli jätte trevligt att få höra allas åsikter och jag är jätte nyfiken på nästa bokklubbs val.

 

Det har varit en ganska tuff berg och dalbana på senaste tiden.

För några veckor sen var terapeuten rätt orolig och jag var något för deprimerad.

Åt inte mycket, sov nästan inget, tappade intresset för allt.
Så jag blev skickad vidare till läkaren. Men innan jag hann komma dit så sken ja upp i en vecka och var som en riktigt irriterande liten glädjeboll som bara ville gnugga av glädje på allt omkring. Jag hade även en alldeles strålandes födelsedag, vilket ja aldrig tror hänt förr, inte så där iaf.

 Nu... nu har jag varit hos läkaren som tyckte att det var säkrast att ge mig medicin i alla fall. Så ja tänkte att ja kunde ge de ett försök eftersom ingenting annat verkar bita just nu.

Känner ändå att jag har kommit väldigt långt om man ser var jag var för bara ett år sen eller två.

Ja önskar bara ibland att mina tankar kunde komma överens lite bättre så att det inte blev så skrikigt där i huvudet och det skulle även vara trevligt om dom faktiskt visste vad man kan göra åt mig. Känns inte snällt att säga att "du, du har ett problem. Vi har arbetat med det här i många år och du är inte ensam om det, men vi vet inte riktigt vad som skulle fungera för att hantera det."

Suck!

Om dom inte kan komma fram till det, hur ska jag kunna göra det då?

Det är lite slitet och folk som deppar ihop omkring mig hjälper inte till direkt. No affence.

Inte det här tråkiga vädret heller. Jag föredrar när det regnar på kvällen. Ja är inte så mycket för regn under dagen, då kan det vara soligt så att man får bli lite glad istället.

Nu ska jag hem och kolla på de tre musketörerna och glömma bort alla hemskheter en stund.

Så i helgen händer det en hel del trevliga saker.

Så snart jag är klar på jobbet.
Sen så ska jag spela lite biljard. Måste hem och byta skor först bara.

I morgon blir det spännande. Upp och tvätta tidigt. I mitt hus är det spännande.

På kvällen ska jag till Landet och kolla på när Elias Krantz spelar Post Rock / Krautrock. Det kan bli intressant. Jag har inget klart minne av att jag minns att jag tycker om Krautrock, jag vet att jag har lyssnat på det någon gång. När sånt här händer brukar det oftast vara något som var så dåligt att jag var tvungen att förtränga det och sen gå på selektivt minne ett tag. Efter vad jag läste på Wiki så lät det inte som något jag kommer att uppskatta allt för mycket. Men jag kommer heller inte att kritisera. Det är Elias som spelar och jag är väldigt nyfiken. Han kanske är jätte duktig, jag har ju faktiskt aldrig hört honom spela. Och det skulle vara kul.

På söndag händer inte mycket spännande, en och annan fika kanske och försöka läsa ut min bok till bokklubben vilket går segt och det är tråkigt för boken är bra, men jag hittar bara ingen läsro.

Tisdag nästa vecka ska jag på ljusparty. Vilket lät betydligt roligare när jag gick med på det, nu efter närmare eftertanke så låter det ganska blasé. Men det kanske blir trevligt fast jag inte direkt tror det. Men kanske... inte. Jag vet inte.

På Onsdag däremot. Dagen innan löning, jag vill passa på att nämna det opassande datumet, så är det Satan Takes a Holiday som spelar. Och då ska jag och min kollega gå och se dom. Det blir säkert skit kul. Det var länge sen jag såg dom spela sen sist. Och det brukar alltid vara två band som spelar och då har man tillfället att upptäcka ny musik också. Man kan dock aldrig lita på tider. Det sägs att det ska börja klockan nio, men sist jag var där så började det andra bandet vid tolv eller halv ett. Så vi får se vilken tid det verkligen blir den här gången.

Sen är det inte helt typiskt om det händer massa underligheter ikväll då jag ska ut och spela biljard med kusinen då något underligt alltid händer i hennes sällskap om man rör sig ute på stan. Det är som en förbannelse eller så. Fast oftast är det bara intressant.

Jag kände mig mer hatisk när jag började med rubriken. Tänkte inleda med att jag hatar förhållanden. Jag hatar folk som har förhållanden, hur folk blir när dom är tillsammans, ( klart som fan att jag är avundsjuk tänker du, ja det är väl klart att jag är, det är inte som att jag sitter och förnekar det!) och hur utesluten man automatiskt bli för att man är singel och inte har någon att se söt ut med. Det känns väldigt ruttet att det ska behöva vara så iaf. Dom ända jag känner just nu som inte är i förhållanden är släktingar till mig. Och kollegor antar jag, men har man inte ett förhållande så är man inte direkt in with the crew eller hur man ska uttrycka det.

Man blir, även om det är omedvetet, utesluten och anmärkt på. Bara för att ni inte märker hur ni beter er så betyder det inte att det inte hänt. Och det gör inte mindre ont för det heller.

Så fundera på det.

Så om jag bestämmer mig för att vara singel resten av mitt liv för att jag inte vill göra någon annan illa så ska jag då inte bli accepterad av samhället för att man ska flytta ihop, gifta sig och skaffa barn. Bara för att jag vill de betyder inte att det kommer att hända. Jag antar att det är som med allt annat i livet, man kan inte få allt man vill ha. Men alla verkar ta det förgivet. Att en dag så händer det dig med. Om det inte gör det då?

En av mina favorit personer hittade sin kärlek och kort efter det så dog hon av cancer. Hon fick aldrig barn, men hon fick en fin begravning. Är det rättvist? Tänk om det är så det blir istället.

Jag kan aldrig säga att jag har upplevt något som kallas kärlek. Folk kanske tror att jag ljuger, men det gör jag inte. Jag har aldrig hittat någon som vill vara med mig och uppskattar mig där det har varit ömsesidigt och lets face it. Om man ska vara i ett förhållande så måste det vara ömsesidigt.

Jag försöker acceptera att det kanske är så det är bara. Att det kanske inte händer alla. Det känns som det blir lättare att klara av då.

Jag må vara något bitter nu. Jag säger inte att jag vill ha folk som tycker synd om mig eller att jag tycker synd om mig själv. Jag försöker bara just nu få läsare att inse att det kanske inte alls händer dig och att det är okej. Fråga dig själv vad du kan göra för dig istället för att sitta och vänta på att någon ska upptäcka dig. Det finns annat man kan göra. Även om det är många som inte tror det. Vi kan ju börja med att vara lite vänligare mot varandra.

Så det som kom bra utav helgen var en lista över vad jag vill ha ut från de kommande två åren.
Vad jag vill och kommer att göra.
För att jag själv ska kunna titta på och se att allt inte är hopp/meningslöst.
Det är även vad jag ska prata om i terapin imorgon, framtidsplanering. Vad jag vill jobba med och sånt.
Folk har rätt absurd livsplan/syn egentligen.
Kanske skaffa ett jobb, en lägenhet, kille, gifta sig, barn, hus etc. Sen då? Tänk om det spricker?
Om killen inte var gjord för en, om banet är pain in the as och hatar dig.
Och tro mig det kommer hon/han och ju mer du anstränger dig för motsatsen ju värre kommer det att bli.
Det här är inte saker du kommer att ha kontroll över.
Hur ska man kunna hantera det om man inte är redo på krockarna som kanske kommer längs med vägen.
Jag är glad att jag tar itu med min förberedande bit nu, än att jag skulle göra det när jag är 40.
Det är så många som gör saker fel, men dom verkar inte förstå att det är okej, men det är också okej att erkänna det för sig själv och be om proffisionell hjälp när man behöver det. Det är saker som händer, det är väldigt vanligt.
Jag kan inte säga hur jag skulle hantera det. Om jag inte var med på det så skulle jag säkert bli förkrossad.
Man kanske skulle kunna se terapin som en förberedande utbildning och en krockkudde här i livet.
Jag tycker att det är jätte trevligt och blir lite ledsen på folk som säger att det är skit. Nej, det kanske inte är för alla, men det är för de flesta.
Och det handlar inte om att man är galen, det handlar bara om att må bra. Och att må bättre än bra och stabilitet, vilket jag inte har någon och få människor har det. Dom kanske tror sig ha det men jag är ganska säker på att de flästa inte har en aning.
Svosh säger det oftast för mig när jag inte riktigt vad med på saker som händer runt omkring. Sen blir jag fientlig ett tag och sen går det över om jag tar tag i det på rätt sätt.
Oj oj, mycket text igen.

Jag skulle just nu kunna lägga mig ner på golvet och börja gråta.
Överallt är det flamsisar.

Jag orkar inte. Stressen och surret runt omkring tar kol på mig. Jag vill ha det lugnt och stillsamt.

Jag vill sitta i en stuga omgiven av lugn med en bok och en kopp te där ingen kan störa mig genom att vara jobbig. Jag vill ligga på bryggan på landet och höra vattnet klucka mot stenarna. Jag vill kunna sova utan att vakna upp mitt i natten för att det är för varmt för kallt för någonting. Gå på toa, törstig, måste äta nåt. Jag känner mig som en treåring i min egen lägenhet. Och det ser även just nu ut som en treåring har försökt att städa min lägenhet.

Jag vill skylla ifrån mig detta på den dumma lilla tomten som härjade runt hos mig i veckan, men jag är rädd för att folk ska tro att han på något sätt inte kan vara en evul liten tomte. Tomtar är ju snälla. Not this one!

Och om den enda uppmärksamheten jag får är av en påhittad liten evul tomte med en strumpa på huvudet så kan jag hellre vara helt själv.

Idag är ingen bra dag. Jag måste lämna tillbaka filmer varav en tydligen är försenad, vilket jag inte visste. Såg idag att det stod att man bara fick hyra just den filmen EN dag. Och jag kollar alltid på kvittot när jag skriver på. Och på just det här kvittot så stod det att man bara fick hyra den en dag. Det tyckte jag inte alls var särskilt kul.

Och vad är grejen med mördar spärrarna egentligen?

Dessa glasfasader till "säkerhet" som dom nu för ganska länge sen satt upp. På vissa ställen har dom fortfarande Stålrullarna. Men glasfasaderna hotar ständigt med att klämma fast mig. Och det låter jätte läskigt när dom gör det. Ibland går man rakt in i glasväggen för att den inte funkar att öppna sig. Oftast så funkar inte kortet i dem. Och stålrullarna har man ju slagit sig sönder och samman på ett antal gånger. AJ!!!! Finns det inget dom kan komma upp med som gör det säkert att färdas med Stockholms lokaltrafik?

Min mage är trasig. Hela jag är ganska trasig faktiskt. Kan dom inte förstå det. Folk går kors och tvärs och på varandra. Vi får inte ens plats här längre.

Stockholm är jätte fint, men jag vill inte bo här längre. Problemet är väl att jag vill nog inte bo någon annanstans heller. Eller det vet jag väl inte. Men jag vet inget annat eftersom jag har bott här nästan hela mitt liv.

Jag är 6:e generationen stockholmare och det räknas inte för någonting kan jag ju säga.

I wanna move. But not. Kan inte bara folk ta och lugna ner sig ett hekto?!

Speciellt på morgonen!

Galningar hela bunten.

Idag röt jag ifrån på en tjej som stod bakom mig på tunnelbanan. Sen fick jag jätte dåligt samvete eftersom det inte var hon som knuffade mig framåt, det var någon bakom henne som knuffade oss framåt. Jag försökte skämta till den och sen klev jag av. Förlåt.

Lämna tillbaka film.

Hyra ny film.

Städa lite hemma.

Mat I guess.

2 & ½ men.

Läsa.

Sova.

Vad var det han sa i fight club?
"Put a gun to my head and paint the walls with my brain"
Slut citat för dagen.

Här om dagen förlorade jag motivationen.
Och när jag säger att jag förlorade den så är det inte som för er flesta som relaterar det till att kanske tappa bort en 20 lapp eller i värsta fall mobiltelefonen. För mig så är det som att tappa hanväskan med nycklar, plånbok och mobiltelefon på fyllan, glömma bort vart jag bor och vakna upp på en parkbänk med baksmällan som är ur denna värld medan jag måste processa all denna information samtidigt som jag hittar mig själv liggandes bredvid en uteliggare som stinker 50 års fylla.

Nu har inget av detta som tur är hänt ännu. Men om det skulle hända så är det vad jag skulle jämföra med att tappa motivationen.


Jag med en lyckat sprucken läpp, bakfull etc.

När blev allt så extremt tråkigt?

Det känns bara som att saker och ting har trillat ner i ett hål av meningslöshet.

Värdelöst.

Känner mig som fem år ungefär och tankemönstret som cirkulerar är förmodligen ingen annan som kan påverka än just mig. Och det pågår något i den här stilen:

Ingen som tycker om mig. Vad är det för fel på mig? Varför kan inte jag ha något intressant att prata om? Varför kan jag inte hålla käften? Varför kan jag inte komma i tid till någonting? Varför klarar jag inte av att vara ensam? Varför klarar jag inte av att umgås med människor? Varför är alla så korkade? Varför är jag så pucko? Varför måste jag göra allt själv? Varför måste man alltid göra allt tillsammans? Varför måste man gå till jobbet? Ja måste gå till jobbet!

Röksugen, måste röka, får inte röka. Oh, cigg! Sockersugen.. hm.. kanske vill ha lite godis, en kaka. Kaka, kaaaka, Kaffe.

Oh, fika. Dags att gå hem.

Jag antar att vi alla har en hel del underliga tankar som strömmar kring oss.

Okej, så jag har ett stort shopping problem. Inte nödvändigtvis längre för att jag spenderar pengar på fel saker, utan snarare att sakerna jag spenderar pengar på inte längre får plats.
Det börjar bli för mycket helt enkelt.
Så jag köpte nya byxor, klänning, skor, prylar, underkläder (som om jag inte hade nog) tröjor, termos etc annat som kom i min väg.
De jag skulle vilja fokusera dagens inlägg på är min ny inköpta termos. Är det överskattat eller vad?
Den läcker ju.
De e ju inte som om ja kan lägga ner den i väskan och lita på den hela vägen till jobbet. Tippar jag på den så rinner det efter ett tag, vänder jag den upp och ned så... I don´t even wanna go there.
Den är jätte fin och håller mitt kaffe varmare en stund, men jag vill gärna behålla kaffet i termosen om jag tippar på den.
Finns det något ställe där man bör köpa sin termos? Där tillverkaren känner att insidan är lika viktig som utsidan och att försegling är en nödvändighet. Annars skulle ja ju kunna springa runt med min suckiga mugg från McDonalds.

Imorgon är en annan dag...

Del ett, Insikter:

Intensiv terrorisering på söndag morgon då jag svarade andra gången han ringde och sa till honom att det inte är okej att ringa så tidigt på en söndagsmorgon. Faktum är väl egentligen att det inte är okej att ringa alls. Men jag försöker anstränga mig att vara trevlig och han försöker utnyttja det.
Men det betyder egentligen inte att något har förändrats.
      Efter jag hade lagt på så strosade jag runt lite i lägenheten hos min kollegas granne och hans inneboende. Jag tog en cigg och försökte lugna mig lite efter att ha blivit uppstressad.

Man kan tycka att jag kanske överreagerar, men det gör jag inte. Han ringer varje dag flera ggr om dagen tills jag svarar. Det är inte okej. Han har oftast inte heller något att säga. Nu på senaste så har han börjat hitta på anledningar till att ringa. Hittade ett örhänge, Farmor undrar vad jag vill ha, "kan du kolla om det och det har kommit i posten", "tittar du på de och de på teven?"

Svar: Nej, jag anser inte att teve är så viktigt. Jag anser att jag sällan har örhängen eftersom jag bara har hål i ett öra. Jag tror att om farmor ville veta vad jag vill ha så hade hon ringt mig själv.

Jag blir terroriserad. Eller så känns det i af. MAGSÅR! And even more therapy.

När jag kom hem på kvällen så kände jag mig mer eller mindre chockerad. Jag var tvungen att rakt ut fråga om mina föräldrar hade gått med i en sekt eller något liknande. Jag vet att min mor kan vara lite annorlunda ibland nämligen. Alla möbler i hela lägenheten var flyttade in mot mitten av alla rum. Jag skakade av mig detta faktum eftersom jag visste att det berodde på att vi idag skulle ha målare över och att detta därför var nödvändigt. När jag öppnar dörren till mitt rum, längst in så slår hakan i backen och tankarna börjar flyta omkring i en underlig konsistens.
 Hade jag gått med i ett kloster på fyllan? Levde jag omedvetet i celibat och utan några som helst ägodelar utan vetskap om det?

Allt var borta, inte en pryl låg någonstans. Det enda som fans i rummet var min säng som var flyttad till mitten av rummet. Allt detta kändes underligt och väldigt främmande.

Jag har även börjat få en underlig magkänsla angående en viss sak som inte alls känns bra. Det kanske bara är för att jag själv känner mig osäker, men vad vet jag egentligen. Men så som det verkar så får jag inga ordentliga svar när jag frågar saker och det känns som ... kringgår saker. Undanhåller. Det känns inte bra. Allt känns faktiskt sämre och sämre, osäkrare och osäkrare för var dag och minut som går.

Men hur får man reda på sanningen? Vill jag ha reda på sanningen? Eller ska jag bara distansera mig ifrån det hela kanske? Vad kommer jag att må bäst av egentligen?

Jag tror att distansera mig är vad jag kommer att behöva ett tag. Det känns som det enda vettiga.

Del tre, som inte handlar om någonting egentligen:

När jag hade inspekterat klart mitt rum utan att ha kommit fram till någon egentlig anledning med någonting, saker och ting flyter inte riktigt på som det bör i mitt huvud, så gick jag in i badrummet för att borsta tenderna. När detta var avklarat så gick jag för att hämta saxen i köket.
Jag är trött på mitt jobbiga hår som man inte kan göra något åt. Jag tror jag försökte göra någon liknelse från Vi Oleander. Men tror mer att det blev någon variant av Amelie.
Det blev bättre än dåligt i af.

För er som inte förstår på en gång vad det innebär för mig, don´t bother, Really!

En inte allt för bisarr helg där en del händelser och insikter tagit en vändning. Näst intill utbryt av panikångest på lördags eftermiddagen någon gång innan jag landat hemma hos min förr i tiden svartsynta kusin som nu förtiden påstår att man vill vara "happy". Ordet Lycklig används inte ens. Happy is the shit tydligen. I´m still not convinced.

En lugn eftermiddag där då de fått för sig att jag ska ha med mig tre filmer när jag går.

Blades of glory

Stranger then fiction

Cube (tror jag att den hette)

5 låtar som körts konstant på repeat ända sen jag hörde dem första gången och som enligt mig räknas till "the shit" (vilket är något som helt och hållet är positivt):

Katatonia med Soil Song vet inte riktigt varför egentligen, men det är något psykotiskt lugn med den låten som får mig att må lite bättre dom där dåliga dagarna.

Tracy Chapman med Fast Car. Från ungdoms dagar antar jag. Den är en mys mantra som körts sönder på reteat och har varit älskvärd ända sen dess. Det har inte fungerat för många låtar. Men den har lätt kommit undan med det.

PJ Harvey med The slow drug. Ända sen jag hörde den, repeat repeat REPEAT.

Kent med Celsius. Ni får säga vad ni vill. "men det finns ju så många bättre" Jag gillar många Kent låtar. Jag gillar många bättre än den här. Men den här gillar jag just för en del av texten som satt sig på min hjärna. Jag delar i detta fall gärna med mig.

Så nära känner lukten
nu kan Jag slappna av
& utanför på trappan
får frosten Dig att tappa tag
Det har hunnit bli oktober
nu fryser gräset & går av
& Jag hatar allt
som böjs & går av

Varför denna textrad är så speciell för mig framgår inte någonstans. Den bara är det.

Vertical Horizon med Everything you want.

Det enda jag egentligen kan säga är att det kommer en viss känsla med vissa låtar filmen och böcker etc. Musiken är ju förmodligen grunden till detta. Jag kan inte se någon inspiration till detta utan den. Även stumfilmer innehöll musik. Den här låten har egentligen ingen särskild text eller mening som gör den speciell. Men om någon kan lyssna på den utan att bli berörd på något sett så blir jag förvånad. Till och med min extremt kräsna (aldrig träffat någon som är sååå kräsen när det kommer till musik) vän ville inte att jag skulle byta låt när han fick nys om att jag hade den på min Mp3. Han va tvungen att lyssna på den två ggr innan han var nöjd.

Jag vet inte vad som hände med det här bandet sen, kanske inget. Jag har faktiskt inte följt upp dem. Kände att det var ett One time preformace band och förmodligen var det de. Men kanske inte.

Listan skulle kunna vara mycket längre. Typ allt som innehåller min Mp3 och mycket mer. Men jag avrundar det med 5 jäkligt bra låtar för den här gången och återkommer med en ny lista vid något annat tillfälle.