triplesec

Jag är faktiskt så arg så att jag skakar just nu.

Grattis!
 Ni lyckades med något iaf. Men jag tänker fortfarande inte betala några jäkla pengar!

Ja tar hellre i tur med min ilska eller ringer upp The Don för ett allvarligt snack än att betala något jag enligt LAG inte ens har någon skyldighet till.
Och sen kan ni köra upp kommentarer om att man inte behandlar släkt på det sättet oavsett, för det är inte som om någon hade stått på min sida om situationen varit omvänd.
Kanske är dags att lära sig vad ordet konsekvens har för betydelse i det här sammanhanget och erkänna för sig själv att man varit klantig. UTAN att dra in hela släkten.

Nu kan jag inte säga till 100% att det är så här det är eftersom jag inte får höra något direkt sagt till mig. Allt kommer i verbala omvägar.

Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta i den här frågan.

Jag skulle kunna gråta för att det är så tragiskt att de ska behöva bli så här så fort man inte följer deras "lag" med deras absurda livssyn och vinklar på saker och ting.
Jag anser att de har varit för bortskämda och inte vet hur människor beter sig som vettigt folk och erkänner för sig själva när man gjort ett ärligt misstag. Då kanske man åtminstone skulle kunna resonera kring en kompromiss. Men det ordet finns väl inte med i deras vokabulär heller gissar jag på.

Jag skulle kunna skratta för att det är så Absurt att se, vad som ska likna, vuxna människor bete sig som små barn.

Springer till mamma så fort de är något som är jobbigt, och det är inte det värsta, för att man pratar med sin mamma om problem det tycker jag är helt okej.
Men då fixar hon det med att se till att utsätta "Den onda personen" (I den här frågan skulle det vara jag alltså) för något så att man tillslut inte orkar med längre utan ger efter.
Men det kommer inte att hända den här gången. Det finns inget någon kommer att kunna säga eller göra som kommer få mig att betala en jäkla summa pengar som är dyrt för mig och säkerligen små potatis för dom i jämfört med vad jag tjänar.

Jag är 23 år och har visserligen ett fast jobb, men crap lön och en hög jäkla hyra plus el på det, etc andra utgifter som går åt på en månad. Ska jag då sitta och betala dubbla hyror?!

Finns inte en möjlighet. Och om nu resten av släkten är så trångsynta och känner att de behöver lägga sig i en argumentation som egentligen är emellan mig och min farbror. Då är det helt deras eget problem.
Jag kommer bara att sakna att kunna komma hem till min andra farbror och faster, det har alltid varit som ett andra hem för mig och jag har alltid varit välkommen och de har jämt ställt upp. Men om det är så här det är så är det så här det är.

Väldigt tråkigt bara.
Och om de någon gång ångrar det så är de mer än välkomna att ringa så kommer jag lätt att förlåta det.
Men resten av släkten kommer nog bli en svårare fråga.

Jag ska tillägna det här inlägget till hur mycket jag avskyr Julen.

Jag avskyr inte Julen för att det är mörkt och grått och slaskigt även om det kan vara lite jobbigt.

Jag avskyr heller inte Julen för all julklappsrush och eventuell jobbig snö, som även den är rätt jobbig.

I år blir det nämligen ingen Jul på Julafton. Inte mycket i af.

Mina planer var att ha en lugn och trevlig Julafton tillsammans med mina kusiner utan tjafs och bråk. Men efter hot mot min Farbror från The Don så blir det inte så.

Jag kommer heller inte att fira Julen hos henne, efter sånt beteende får man verkligen stå sitt kast.

Jag antar att min Jul kommer att se ut något som sådan.

Jag kommer på morgonen att åka till ena kusinen och äta frukost och sen kommer jag att åka hem. Senare kommer jag att åka hem till Mamsen, fika och dricka en folköl. Sen kommer jag åka hem och gråta över att jag inte har någon familj. Eller att jag inte får fira Julafton med vad jag kallar min familj.

Jag ville verkligen undvika att behöva åka kors och tvärs över stan för att ta mig någonstans, men det verkar vara oundvikligt. Det känns precis som när jag var nio fast nu har jag inga som sliter och drar i mig. Jag känner mig mest oönskad.

På Juldagen är det väl tänkt att jag ska komma över till kusinerna då istället som kompensation för att det inte blir något Julfirande. Men det är inte samma sak.

Jag känner mig verkligen helt värdelös som lyckades sabba hela Julafton värre än värst i år. Och allt är verkligen mitt eget fel och jag är den ända som verkar bli drabbad eller bry mig om det. Bortsett för att The Don är lite tjurig för att jag inte kommer fira Julafton där förstås.

Läkaren har även höjt min dos av medicin. Hoppas det hjälper nåt för jag vet inte vad.

Jag hatar folk som går runt och ser lyckliga ut just nu för jag vet att dom kommer ha en helt strålandes underbar Jul.

Jag hinner inte ens med något Julbak innan jul pga flytt som bara råkar infinna sig veckan innan Jul. Stressigt värre.

Kan någon bara rädda mig från denna miserabla värld. Lägg in mig omgående istället så jag slipper känna mig så ensam. Jag tror det är dags för en cigg nu. Suck.

Ständigt kommer jag försent till jobbet.
Det kan vara så att jag totalt tappat tidsbegreppet, detta följt av att trängas på ett tåg och slussas vidare mellan människor till jobbet där dagen fylls upp av monotomt jobb följt av att rymma iväg till mysiga fik på lunchen, detta följt av kedjerökande så mycket det går. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte upp över ett halvt paket om dagen, på annat än helgen.

Jag rensade ut garderoben igen i söndags. Jag var tvungen att göra nåt.

Är fruktansvärt trött på att bara lägga mig på sängen så fort jag mår dåligt.

Jag slängde ca sju kassar med skräp, och en stor svart säck åkte hem till mamsen´s förråd här om dagen, efter det hittade jag ännu fler saker som kunnat läggas ner i den svarta säcken.

Det blir snart en till rensning och inköp av svarta säckar.

När jag var mindre kände jag mig hotad av den svarta säcken. Nu känner jag att tanken är tilltalande.
Det är underligt hur man kan förändras.

Jag tror jag har skiftat ganska mycket de senaste månaderna.
Jag vet inte hur mycket som läggs märket till utåt. Men om man jämför, innan medicinen och nu med medicinen.

Jag är ju tvungen att ge upp mycket som, jag brukade kalla en del av mig själv.

Det känns som att jag har tappat en del av min personlighet, eller hittat en jag länge letat efter. Jag vet inte hur jag ska se på det. Jag vet bara att jag inte är där än. Det är en bit kvar innan jag är där, men det börjar ta sig, även om jag lever mitt liv i större delen av ensamhet så ska väl det gå.

Det har blivit mycket te, vitamin drickande i bristen på alkohol, cigarett konsumtionen är högre än någonsin, men det kanske är min kompensation för att inte kunna dricka. Jag har stirrat på whiskey flaskan i min hylla någon kväll och bara blåst rök på den och sen vänt den ryggen. Det finns inget jag kan göra med det, det är verkligen inte värt det.

Jag kan heller inte äta. Min matlust är fruktansvärt frånvarande. Många gånger känner jag mig riktigt hungrig, men mat tilltalar mig inte, inte heller godis eller andra godsaker, så det blir en del te och cigg.

Jag känner även att min "Carma" har gått och hängt sig något fruktansvärt.

Någon kärlek är inte på tal om. Det finns ingen som tilltalar mig längre och jag vet att jag inte tilltalar någon heller, och hur kan jag? Jag är på vippen av trasighet just nu. Det går inte att balansera det på någon annan, det skulle väl heller inte vara rättvist, så det är okej med mig att det inte finns nåt sånt just nu. Eller inte blev något sånt just nu.

Nu lägenheten. Det håller på att ryka. Jag fick reda på nyligen att jag kommer att behöva betala två månadshyror i deposition. Det går inte, jag har inte råd med det, pengarna finns helt enkelt inte. Vilket lämnar mig med att ja står utan bostad ... igen.

Min bekantskapskrets är för tunn för att man skulle bara kunna flytta in kort varigt eller långvarigt med någon polare. Och alla jag känner är mer eller mindre i förhållanden.

Alla är så Happy, happy happy happy.

Ursäkta om jag faller in i ytlig bitterhet.

Så hur löser man det här?

Jag är på gränsen till magsår och svält trotts en kyl full med massa mat.

Vad är det tänkt att jag ska göra, vad är det meningen att jag ska ta vägen här i livet?
Jag ser verkligen ingen lösning i hur jag ska göra med vad jag så skrattretande nog kallar mitt liv.

För att på morgonen komma in på jobbet i tid med sin frukost och slippa gå tillbaka till koma-cafeterian och vänta ytterligare en evighet. Så måste man hinna innan de så kallade KontorsLattenördarna. Vi har olika kategorier av Lattemänniskor. Lattemammor, Lattefjortisar, mina är KontorsLattenördar. Jag ser dom ungefär som fiskmåsarna i Hitta Nemo och anledningen till att jag finner dem så frustrerande är att varje gång de står fler i kö framför mig så tar jag en risk. Hur många i kön kommer att beställa en Latte?

Sist trodde jag att jag var säker.

Två framför mig och den första börjar med att beställa en macka. När han fått sin macka så beställer han en Latte. Jag suckar ihop. Han får sin Latte efter lååång tid och går.

Sen är det hon, någon okänd människa som råkar jobba på samma kontor som mig. Och jag håller tummarna för något som går fort, men nej. Det vore inte rättvist. Hon beställer en Latte.

Anledningen till att jag kallar dem för KontorsLattenördar är för att,
Ett: de jobbar på kontor och beställer Latte till frukost eller fika.
Två: De tar extremt lång tid om alla framför mig i kön ska ha en Latte och jag bara ska ha en macka som går väldigt fort.

Tre: Jag har nog aldrig greppat konceptet av för mycket mjölk i kaffet. Beställ en Cappucino om du gillar skum.