triplesec

I wish.
Nej, förra helgen blev det inte direkt någon lugn helg. Jag hade förmodligen feber på fredagen då jag tog mig ut till förorten för att rädda min vän som va på blind date med en kompis till min kompis.
Vet i efterhand inte riktigt vad som tog åt mig egentligen, men jag hade suttit hemma själv i tre dagar och då kan man ju bli lite sällskapssjuk när fredagen närmar sig.

Så jag tog mitt smink kitt och åkte ut dit i af. Promenerade den långa vägen till puben längst bort och beställde mig själv en whiskey och ett glas vatten eftersom jag kände mig uttorkad. Hade riktigt trevligt där jag hittade mig två gamla vänner som jag inte sätt på länge.Sen fick jag reda på att min kära vän var på den andra av de två pubarna och att jag var tvungen att gå dit. Så jag traskade vidare.
På vägen dit så stötte jag ihop med ännu ett gäng gamla vänner som hoppade på mig och undrade vart jag tagit vägen på senaste och än en gång var jag tvungen att förklara för dem att jag har flyttat. De traskade vidare till dit jag kom från och jag lovade att jag skulle gå tillbaka dit snart.
När jag kommer till Puben så hittar jag min vän välglaserad mot väggen och frågade om allt var lugnt. Hon nickade nöjt och jag gick tillbaka.

Fram och tillbaka, trodde aldrig det skulle ta slut då jag äntligen kommit fram till där jag var från början, skulle sätta mig ner och njuta av min öl då jag inser att alla är borta, det är en kvar och en nykomling trillar in genom dörren. Emo tittar ambivalent på mig och hjälper mig att dricka min öl så att vi kunde få komma där ifrån då alla gått till Bänken.
Snart går vi dit (igen för mig) och sjunger "Vattenfall" på vägen och det känns nästan som när ja va 18.

Vi fimpar och ranglar in på puben, jag skyndar mig att beställa en öl. Limpan gömmer sig bakom mig i hopp om att undanslippa läskiga tonåringar som tar andra människor in till äganderätt. Limpan gillar inte känslan av att vara ägd. Hon vill vara en fri fågel utan hot om att hon ska snubbla och slita av sig håret i rulltrappan och utan att falla genom marken eller ha saker som faller på henne. Nu hamna jag lite utanför poängen, men fler människor attackerade mig i af med kramar den kvällen innan jag, Limpan och "Antirök" begav oss in mot stan för oväntade äventyr som det inte blev mycket av.
På tåget sitter vi och snackar om 80-70tals skräckisar och en tjej sliter sig frivilligt från sin Mp3 för att ingå ett frenetiskt samtalsämne om 70tals skräckisar där hon la in en massa rekommendationer som jag olyckligtvis inte minns.

Senare skildes vi nästan alla åt och jag blev hemtvingad till att sova på soffan hos Limpan och inte utan att känna skuldkänslor om jag hade lämnat henne. Men hon övergav mig i vardagsrummet för att snacka i telefon.

Dagen efter var vi och fikade på muren, man hamnar inte ofta någon annanstans när man är med henne.
Jag blev senare schizofren pga. hungersnöd. Jag tror jag på något sätt ändå blev sedd med humor och en del eftertänksamhet.
På bron gjorde jag en uppspelning av hur kvällen skulle sluta innan vi ens hade hunnit komma iväg. Mest för att försöka avskräcka Limpan till att ta med mig då jag hade feber, var bitter och bara ville sova. Men nej. Mat fick jag och klippt blev jag och smink var nödvändigt. Varma skor lånades och hårspray tog slut, men tillslut kom vi iväg.
Till Harry B James. Hjälp! Hårdrocks hak.
Men jag hade kul och nu på senare har jag fått inside info om att dom har Glamrock kvällar där på fredagar. Fun fun fun.

Så jag och Limpan kommer hem till fritidsgården och tvingar Wow att spela Brittans nya låt så vi kan dansa, körde den på repet tills vi i stort sett somnade. Dagen efter har jag nog aldrig varit så bitter och bitsk i hela mitt liv. Jag var något sjukt argsint av mig och jag tycker faktiskt synd om folk som behövde vara i min omgivning, men Limpan mutade mig än en gång att stanna kvar. Jag antar att hon tyckte att jag behövde sällskap, medan jag själv inte riktigt höll med.

Jag bör låta isoleras tills jag är på bra humör när jag är så där. Inte alls trevlig någonstans faktiskt.

Förra veckan var väl uthärdlig då jag var tillbaka på jobbet igen efter lite härlig Julledighet. Jag känner mig nästan bortskämd när jag kommer tillbaka och efter mycket fundering under ledigheten så har jag verkligen tappat suget på vad jag gör.

I början så var jag jätte förtjust i mitt jobb, all möjligt kontorsarbete kände jag var tilldragande.

Men nu känner jag att jag är 22 år och har ett vuxenjobb. Det sitter 19åringar med liknande tjänst som mig. Men jag känner att det här inte är vad jag bör göra just nu.

Jag har ett vuxenjobb, där jag sitter på ett kontor, jag går på möten, har utbildning och jobbar från 8-17. Det är inrutat, begränsat och långtråkigt. Jag gillar visserligen mina arbetsuppgifter även om de kunde vara lite mer utav dem ibland och jag gillar de flesta av mina arbetskollegor i af. Men man kommer inte ifrån att en arbetsmiljö där man jobbar intensivt med 8 tjejer blir ganska så väldigt påfrestande.

Igår brann det i mitt hus.
Jag ser brandbilar runt om entrén och blir naturligtvis väldigt orolig. Tittar ut genom kikhålet och ser en brandman passera. Jag sätter på mig jacka skor etc. och går ut i trappen där det luktar väldigt mycket brand. Jag trycker på hissknappen men blir osäker på om jag bör ta hissen ned eller om jag kanske bör ta trapporna, om jag bör åka ned över huvudtaget, kanske brinner jätte mycket där nere, då e de ju inte bra att åka ned i hissen. Så jag stod i orolig eftertänksamhet en stund vid hissarna och visste inte ut eller in. Inga rationella tankar kom flödande över alls faktiskt. Tillslut kom två grannar som bor på samma våning som mig. Jag frågade vad som hänt och dom förklarade lugnt att de hade brunnit på ettan och att allt var under kontroll nu. Att brandmännen var kvar för att försöka få ut röklukten ur trapphuset och så. Jag stakar mig lite och hon säger lugnt till mig att jag kan gå in igen då det inte är någon fara, så jag går in i lägenheten igen. Skakar i någon timme, försöker hopplöst titta på teve för att dra tankarna åt ett annat håll.

Det kunde ha varit min närmsta granne, det kunde ha varit jag. Läskigt var det i af.

Så jag röker en till cigg innan jag kryper ner och somnar med boken i handen runt två tiden eller så, försover mig naturligtvis lite lagom så där. Så i morse, fortfarande skakis så irrar jag runt i lägenheten och letar efter saker jag inte behöver och har glömt allt vad klocka var. Slutligen kilar jag iväg till tåget och missar det naturligtvis ganska precis, så jag fortsätter till tunnelbanan. Där jag nästan trillar på folk och fumlar med tidningen glad av att kliva av tåget när jag kommer till centralen. Smiter in på McDonalds för att köpa en kaffe på vägen då ja är skit trött.

Så vad sitter jag och funderar på nu. Jo, kanske att jag inte bör göra det jag gör. Jag kanske bör göra nåt helt annat.

Jag kanske bör vara lycklig över att jag har ett hem och ett jobb och vänner som jag i af tror bryr sig något.

Men vi är själviska ytliga människor och jag har inget emot det egentligen. Vi har en större del självdistans och självklart har vi problem som alla andra. Men ska man inte göra det man drömmer om ändå eller? Jag tror de flästa av oss börjar närma sig. (Vilka vi och oss är får självtolkas).

Ärligt talat så känner jag att det är okej att vara lite självisk och ytlig.
Det jobbiga, tycker jag är att jag inte känner särskilt mycket för någon längre. Jag bryr mig, men jag har någonstans på vägen glömt hur jag visar att jag bryr mig och hur jag kände när jag brydde mig. Jag inser att det här kapar ner lite på min mänsklighetsfaktor, men så är det egentligen inte heller.

Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bra sätt egentligen.

Och jag har få människor som fångar mitt intresse och som jag faktiskt verkligen tycker om och bryr mig om. Ja är inte ens säker på att de som gör de vet vilka de är. Men de kanske är för att jag håller folk på lite udda avstånd.

Men jag har fortfarande mina stjärnskott som jag trivs med.

Så en snabb sammanfattning skulle väl vara att jag har kommit på att jag kanske bör göra något annat, de har varit en relativt lugn men händelserik helg, med någon öl ute och brand i huset som lyckligtvis slutade väl (vad jag vet) då ingen kom till skada (vad jag vet).

Och jag har även börjat på nytt tatuerings projekt. Letar och letar efter inspiration till ny tatuering. Vill fortfarande ha draken på ryggen, men en ny tanke är även ett projekt som jag tänkt ska utvecklas på överarmen. Men vi får se vad det blir av det.

Skulle vilja jobba på Cabaret eller nåt, men sånt finns väl inte på samma sätt i sverige antar jag. Var väl mer poppis mellan 20-60 talet kanske. Men det skulle vara cool.

Så, nya mål, nya utsikter och förhoppningsvis lite vidareutveckling.

Så nu ska jag på med målarbrallorna och det bär snart iväg till färgaffären. Det ska spacklas och målas i vitt rött och brunt. Ska bli intressant och se hur duktig jag är på det. Särskilt när jag ska göra det själv. Jag vågar inte uttrycka mig allt för mycket i mina verbala former som brukar komma ut som kast spya. Jag vill inte att Carma ska kunna jävlas med mig mer än vad de redan har.

Så ja, nu har jag äntligen fått en liten trevlig lägenhet. Det är givetvis fortfarande lite ouppgjorda saker som dröjer sig kvar, men det är förhoppningsvis löst i slutet av nästa vecka.

Något jag ser jätte mycket fram emot är även lördag då jag ska pyssla i lägenheten och städa klart det sista och måla etc. sen på kvällen så ska jag mysa. Kanske inte bara, men jag får mysa. Jag har inte myst med någon på säkert ett år eller så och nu får jag. Det ska bli grymt. * lipar *

Topp fem mänskliga rättigheter:

Sex

Cigg

Mat och öl (övrig dricka)

Sömn

Pengar

Det var allt för den här veckan gott folk. Får väl återkomma med helgens bravader eftersom jag inte delade med mig om sist.

Nu ska jag kila iväg så att jag hinner med allt innan affären stänger.

Jag vägrar att tala illa om folk jag känner i min blogg. Jag vägrar att tala illa om folk jag känner i min blogg. Jag vägrar att tala illa om folk jag känner i min blogg. Jag vägrar.

Jag tänker inte medvetet låta min blogg bli en variant av någon liten självömkande 19-årings försök till att utveckla en "mogen" blogg om sig själv och sitt patetiska försök till ett liv. Ska man seriöst slänga bort allt.
Then do it with a sence of style.
Ska man nå botten så ska man då känna bottenskrapet av flaskan med handflatan och inte fingertopparna. Man ska känna till vad som är det djuva med det.

Slösa pengarna man får på lyx fast man inte har råd. Drick dig dum om du vill, men gör det med all värdens djuva dekadens i så fall. Kedjerök, ha one night stands. Men lev det livet till dess fullo och ha något vid sidan av att hämta dig upp till igen. Det är en nödvändighet om man inte vill slösas bort i dödsångest och självmordstankar. Vi har väl alla varit där någon gång. Och för er som inte har det, så kanske ni bör lämna denna sida nu då den inte riktigt är ämnad för människor som inte vet livets innebörd. Vi vet eftersom vi valde att inte ta slut på det. Det gör oss inte mer patetiska, det gör oss bara, och jag tänker inte dra alla över en kant, bara lite mer speciella.

Egentligen bör ja bo i andrahand eller stöka mig in som inneboende hos någon stackare. Men jag förmår mig inte. En dag kanske.
Jag har blivit för bortskämd av tanken på att kunna bo själv. Ha sitt eget space, på sitt eget vis i sin egen lilla värld. Jag vill så gärna.
Ska jag skriva en patetisk blogg så ska jag i af FÖRSÖKA göra det med stil.
Jag har tidigare vägrat att skriva något om jag inte har haft något att skriva om. Visst, jag kan sitta och självömka mig själv, men jag vill inte att det ska komma ut på fel sätt.

Folk måste någonstans förstå att när jag skriver om det så vill jag att folk även ska se humorn med det jag skriver.
Jag har ändå fått något mer självdistans än jag haft tidigare. Vilket även är en anledning till varför jag vägrar att
1. skriva om killar på det självömkande sättet, som jag annars säkert lätt skulle kunna göra. Och även på det "jag är så lycklig, piss on you couse you don´t have what I´ve got", sättet som jag annars gärna skulle göra om det nu va så. (HAHA)
2. Om hur jobbiga folk som driver mig till fullständigt vansinne är. (dagens trauma)
Ser jag ingen humor någonstans i vad som händer så tänker jag försöka att inte nämna det. Och detta för att skydda eventuella stackars läsare som kanske skulle finnas på denna sida.

Nog om det. Ofta man lyckas hålla sig till sina egna regler, eller hur. Ha!
Men det är ett få tal. Men nog ändå, antal personer som lyckas reta gallfeber på mig. Detta är tyvärr inte så roligt som det kan tänkas låta. Nej nej! De här personerna lyckas vrida allt man säger, slutar lyssna när man vill förklara och sen stänger av totalt. Jag orkar inte med den här typen av människor och har bestämt mig för att försöka undvika dem för mitt och alla andras bästa.
Jag klarar bara inte av att nöja mig med folk runt omkring mig längre. Jag vill ha mer av den goda sorten och jag är säker på att de finns någonstans där ute. Måste bara komma på ett sätt att hitta dem.
Jag tror det kan vara på tiden att vidga min bekantskapskrets. Min har blivit väldigt ojämn på senaste. Ingen av de jag känner är något lik den andra. Och jag vet inte om sammanförande av dessa människor skulle vara något bra.
Dom är ju de bästa människor man kan tänka sig på så många sätt, vad gör det egentligen om dom är lite olika?
Jag vet inte, detta kanske bara är lite onödigt tänkande från min sida. Som vanligt.

Men jag klarar inte av allt gnabb som varit på senaste. Blir tokig. Mina tankar blir fullständigt schizofrena och jag mår dåligt av det. Måste undvika. Hatar att stressa upp mig över onödiga saker. Det är snart torsdag. Det är snart lugnt. Detta är till stor del lögner.
Ibland behöver man ljuga lite för sig själv för att ta sig genom dagen.

Jag har varit choklad sugen ända sen jag vaknade i morse. Helt otroligt.

Jag vill bara springa från jobbet samma sekund som jag slutar för att köpa mig en äckligt god chokladbit.

Vad snackar jag om. Jag vill just nu ha all choklad jag skulle kunna komma över. Jag vet, jag är ett monster. Jag äter på tok för mycket socker och bör lägga av med en gång, men jag kan inte. Jag kan inte sluta röka och jag kan inte sluta äta choklad. Jag kan inte sluta ha spontant sex och alkohol. Jag kan bara inte låta bli allt detta.

Jag antar att många kallar det för livsnjutning.

De är folk som inte vill acceptera att de är beroende och göra något åt det. Jag antar att det är ett mycket finare sätt att se på det. Jag vill inte göra någonting åt det. Jag vill heller inte att det ska vara ett hot mot min hälsa. Men om jag får välja över att leva ett långtråkigt liv och ett kort liv då jag åtminstone kan säga att jag gjorde saker, jag njöt och jag fick ut något utav allt. Då skulle jag hellre välja det sistnämnda. Sen får ni döma hur mycket ni vill. Men jag tänker inte lyssna på det.

Blir jag jätte gammal, then so be it. De vore väl ganska trevligt kanske. Beroende på hur man mår då och hur man har det ställt. Men om jag dör relativt ung, och nu snackar vi inte 25 eller 40 utan kanske lite äldre i af., då vill jag kunna göra det medveten om att folk ska kunna säga att hon fick ut nåt ur livet i af. Det är vad jag anser vara det allra viktigaste utan att försöka bli pretentiös.

Oh, nej. Ännu ett Kevin Costner tal. Sorry.

Men ni fattar vad jag menar i af.

I brist på vetande om va d jag ska skriva denna fredagsmorgon efter att ha trillat in sent som vanligt på jobbet så inleder jag denna blogg kring fundering om vad som hänt på senaste egentligen.

På senaste har jag känt mig något sexuellt utsvävande. Promiskuös vorre väl ett bättre ord tycker ni. Men efter att ha slagit upp detta ord för att för skojs skull se hur formuleringen löd enligt ordboken så vet jag inte om jag någonsin igen kan använda detta ord.
Jag kommer få lov att hålla mig till benämningen som följer, vilket råkar vara: sexuellt utsvävande.

Så varför jag nu känner mig så här vill jag väl egentligen hålla för mig själv antar jag. Känner inte riktigt att det vorre så smart att gå ut med allt underligt spontant som hänt under så kort tid. Och så som jag anser det vara är det bara en fas. Eller tror jag i af... antingen det eller så håller jag på att transformeras in till någon variant av Samantha från Sex in the City, och det är väl inget fel med det antar jag. Men allt är väl lite beroende på vad man vill kanske.
Just nu vet jag bara att jag och ett förhållande skulle vara bland det sämsta som kan hända mig då jag behöver en hel del frihet just nu. Och jag förstår inte ens varför de insisterar på att ta ens nummer morgonen efter om de ändå inte hade tänkt ringa. Inga förhoppningar finns innan numret har getts ut. Kanske är något att fundera över.

Min alkohol konsumtion har blivit allt högre. Och min terapeut insisterar på att detta inte kan vara mer för mig än någon annan. Nej, det kanske stämmer att jag inte dricker så pass mycket för att alkolist skulle vara ett ord som ska behöva användas. Men hur naturligt är det att vara ute mins två ggr varje vecka och att man varje helg oroar sig för att man kanske inte får gå ut och ta den där ölen som man hela veckan har efterlängtat.
Dekadens faktorn har höjts något steg sen jag slutade gymnasiet faktiskt. Min livsstil har innehållt; för mycket alkohol, massa fantasifullt sex, även lite droger och pengar spenderat på så mycket skor att jag inte ens vet vad jag har längre.
Men det kanske är dit jag är på väg, dit alla är på väg. Att spolas bort i det dekadentas karusell av ingenting och allting.

Vi kan väl bara hoppas egentligen. Finns det något som skulle vara så vackert. Antagligen skulle benämningar etc. inte kännas lika speciellt. Men om jag kunde sugas in i en bohem livsstil där konsten och sättet att leva på var allt som var värt att nämna så skulle det vara allt som var värt något.

En annorlunda morgon antar jag....

Shit! Om jag får slut på saker att göra här på kontoret så kanske jag faktiskt måste ta och reda upp mitt skrivbord som börjar få overload på post-it lappar.

Hur ska det här gå egentligen?

Jag dricker min andra kaffe för idag som börjar bli besk för att jag va tvungen att gå ifrån och hjälpa till med paket.

Nu börjar jag förskjuta saker som måste göras för att inte behöva ta itu med dem som måste göras efter det. Jag tror jag har börjat hamna i någon skum förnekelse över att jag inte har något att göra.

Jag känner en kombination av att inte vilja gå från jobbet idag till att börja få skavsår i öronen av att behöva lyssna på Håkan. Varför vill någon lyssna på den skröliga skiten? Äntligen har jag börjat få lite kvalitets musik iaf till skillnad från all hip hop och så kallad R&B CRAP som jag varit tvungen att lyssna på tidigare.

Nu har jag gått över till att läsa diverse blogg inlägg i brist på fantasi av vad man kan göra när skrivbordets post-its attackerar än och allt man vill är att just nu bara sätta sig på Medusa och ta en öl och en cigg och givetvis hoppas på att det inte regnar.

Men denna kväll så måste jag först förbi och mata katten eftersom min kollega/gamla chef typ, har dragit sig till Malmö för att kolla på Satan Takes a Holliday som tydligen ska spela på Debban där. Hade låtit väldigt lockande att åka med, men jag bestämde mig för att vara kattvakt och bo helgen på söder istället och med eller utan övrigt sällskap så känns det faktiskt som jag valde rätt.

Ny problematik har uppstått på jobbet. Blondie sitter längst bort och hör knappt musiken som spelas tvärs över mig så att vi måste spela om alla låtar som hon tycker är bra. Vilket blev lagom tjatigt i längden så vi började med att höja istället. Men då blev problemet att telefonen ringer stup i kvarten och musiken måste stängas av.