triplesec

Ljusparty?

Jag vaknar på morgonen och tittar ut genom fönstret.

Går upp ställer om klockan, tittar ut genom fönstret igen, kryper ner bland mjuka kuddar, myser ihop, somnar.

Klockan ringer, jag vaknar, går upp, ställer om klockan, tittar ut genom fönstret igen, suckar, myser ner i sängen bland kuddarna och somnar och upprepar detta ungefär, tre eller fyra gånger till, med en halvtimme till tio minuters mellanrum.

Efter terapisession beger jag mig till jobbet och stannar till vid McDonalds, köper en kaffe och för ovanlighetens skull en muffin. På morgonen. Får samvetskval av att gå ut därifrån med en McD påse. Kaffet har jag inget emot, jag står för att dom har gått kaffe och att DN är gratis. Jätte trevligt.

När jag kliver in på kontoret så får jag känslan av att solbrillor hade varit en nödvändighet då jag blir bländad av ett vitt sken. Jag jobbar i ett glashus och det gick inte att se ut för att det var så mycket dimma. Visst var det illa tidigare på morgonen med, men inte så illa som det här kontoret har en tendens att få det att framstå. Jag sätter mig ner. Dricker av mitt kaffe och mumsar lite på min muffin.

Jag ser dömande blickar, men varför? Jag sitter inte och dömer er på fredagar när ni sitter och trycker i er godis och tuggar med smackande munnar och en person speciellt som inte kan låta bli att prata oavbrutet mellan tuggorna. Jag dömer inte er för det.

Jo det gör jag.

Så i helgen händer det en hel del trevliga saker.

Så snart jag är klar på jobbet.
Sen så ska jag spela lite biljard. Måste hem och byta skor först bara.

I morgon blir det spännande. Upp och tvätta tidigt. I mitt hus är det spännande.

På kvällen ska jag till Landet och kolla på när Elias Krantz spelar Post Rock / Krautrock. Det kan bli intressant. Jag har inget klart minne av att jag minns att jag tycker om Krautrock, jag vet att jag har lyssnat på det någon gång. När sånt här händer brukar det oftast vara något som var så dåligt att jag var tvungen att förtränga det och sen gå på selektivt minne ett tag. Efter vad jag läste på Wiki så lät det inte som något jag kommer att uppskatta allt för mycket. Men jag kommer heller inte att kritisera. Det är Elias som spelar och jag är väldigt nyfiken. Han kanske är jätte duktig, jag har ju faktiskt aldrig hört honom spela. Och det skulle vara kul.

På söndag händer inte mycket spännande, en och annan fika kanske och försöka läsa ut min bok till bokklubben vilket går segt och det är tråkigt för boken är bra, men jag hittar bara ingen läsro.

Tisdag nästa vecka ska jag på ljusparty. Vilket lät betydligt roligare när jag gick med på det, nu efter närmare eftertanke så låter det ganska blasé. Men det kanske blir trevligt fast jag inte direkt tror det. Men kanske... inte. Jag vet inte.

På Onsdag däremot. Dagen innan löning, jag vill passa på att nämna det opassande datumet, så är det Satan Takes a Holiday som spelar. Och då ska jag och min kollega gå och se dom. Det blir säkert skit kul. Det var länge sen jag såg dom spela sen sist. Och det brukar alltid vara två band som spelar och då har man tillfället att upptäcka ny musik också. Man kan dock aldrig lita på tider. Det sägs att det ska börja klockan nio, men sist jag var där så började det andra bandet vid tolv eller halv ett. Så vi får se vilken tid det verkligen blir den här gången.

Sen är det inte helt typiskt om det händer massa underligheter ikväll då jag ska ut och spela biljard med kusinen då något underligt alltid händer i hennes sällskap om man rör sig ute på stan. Det är som en förbannelse eller så. Fast oftast är det bara intressant.

Jag kände mig mer hatisk när jag började med rubriken. Tänkte inleda med att jag hatar förhållanden. Jag hatar folk som har förhållanden, hur folk blir när dom är tillsammans, ( klart som fan att jag är avundsjuk tänker du, ja det är väl klart att jag är, det är inte som att jag sitter och förnekar det!) och hur utesluten man automatiskt bli för att man är singel och inte har någon att se söt ut med. Det känns väldigt ruttet att det ska behöva vara så iaf. Dom ända jag känner just nu som inte är i förhållanden är släktingar till mig. Och kollegor antar jag, men har man inte ett förhållande så är man inte direkt in with the crew eller hur man ska uttrycka det.

Man blir, även om det är omedvetet, utesluten och anmärkt på. Bara för att ni inte märker hur ni beter er så betyder det inte att det inte hänt. Och det gör inte mindre ont för det heller.

Så fundera på det.

Så om jag bestämmer mig för att vara singel resten av mitt liv för att jag inte vill göra någon annan illa så ska jag då inte bli accepterad av samhället för att man ska flytta ihop, gifta sig och skaffa barn. Bara för att jag vill de betyder inte att det kommer att hända. Jag antar att det är som med allt annat i livet, man kan inte få allt man vill ha. Men alla verkar ta det förgivet. Att en dag så händer det dig med. Om det inte gör det då?

En av mina favorit personer hittade sin kärlek och kort efter det så dog hon av cancer. Hon fick aldrig barn, men hon fick en fin begravning. Är det rättvist? Tänk om det är så det blir istället.

Jag kan aldrig säga att jag har upplevt något som kallas kärlek. Folk kanske tror att jag ljuger, men det gör jag inte. Jag har aldrig hittat någon som vill vara med mig och uppskattar mig där det har varit ömsesidigt och lets face it. Om man ska vara i ett förhållande så måste det vara ömsesidigt.

Jag försöker acceptera att det kanske är så det är bara. Att det kanske inte händer alla. Det känns som det blir lättare att klara av då.

Jag må vara något bitter nu. Jag säger inte att jag vill ha folk som tycker synd om mig eller att jag tycker synd om mig själv. Jag försöker bara just nu få läsare att inse att det kanske inte alls händer dig och att det är okej. Fråga dig själv vad du kan göra för dig istället för att sitta och vänta på att någon ska upptäcka dig. Det finns annat man kan göra. Även om det är många som inte tror det. Vi kan ju börja med att vara lite vänligare mot varandra.

Ingen morgon är den andra lik.

Igår när jag åkte till jobbet så var det isande kallt på väg till tåget.

Jag avnjöt min cigg på perrongen innan tåget kom och när jag promenerade gången till tunnelbanan på centralstationen så var doften som en våg av nybryggt kaffe och fika bröd.

Det var en helt underbar känsla att promenera i på morgonen. Finns det egentligen något som är bättre än doften av nybryggt kaffe på morgonen. Jag tror inte de är mycket.

Jag fortsätter genom den tjocka folkmängden, och för en gång skull brydde jag mig inte så mycket om hur överväldigande det brukar kännas med alla människor åt alla håll.

Jag tycker det är så trevligt att känna dofter på morgonen då det händer så sällan och eftersom en del av mitt luktsinne är förstört.

Jag orkar inte prata jobb, det är inte på något sätt intressant förutom att jag har börjat göra andras uppgifter för att hålla mig något stimulerad och inte somna.

Idag när jag var på väg till jobbet så var tåget försenat och jag såg en upp och ned vänd cykel utanför McDonalds. Så lite abstrakt kan man nog säga.

Imorgon har jag bett en kollega ringa mig ungefär klockan 06:00 eller något sånt när hon är på väg till bussen. Och då bad jag henne ringa mig och bestämt säga nåt i stil med:

"Kom igen! Kom igen! Upp med dig din slömas! Jag    vill    höra    vattnet    rinna!"

Vi brukade göra så på gymnasiet ibland när någon försovit sig. För att man ska höra vattnet rinna så måste man gå upp och sätta på nån kran och då är det mindre chans för personen att gå tillbaka till sängen och lägga sig igen.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, men min säng har blivit lite för skön på mornarna på senaste. Det är inte bra för mig.

Nu ska jag hem och läsa 100sidor. Mitt mål för idag.

Att bero på mål så har jag satt upp en liten lista för det, då jag har tydliga karaktärsdrag för bristande motivation, vilket jag till för ett tag sen såg som charmigt. Nu börjar jag bli orolig för mig själv. Eller inte så mycket mål som intresse områden som jag vill utveckla lite.

1. Så, jag köpte ju en Gitarr på semestern som jag vill lära mig spela på. Ser dock just nu ut som att jag får ta och hitta mig en annan "lärare" då min vän verkar väldigt upptagen just nu. Vet inte vem det skulle vara dock, känner tydligen inte så många som kan spela gitarr. Inte som kan visa mig iaf.

2. Jag har även som mål att lära mig spela biljard bättre. Vet inte hur det ska gå till då jag inte har någon att spela med. Men jag har funderat på det lite och ni vet hur man brukar ragga för att få sex, jag kan ju erbjuda en vända i biljard istället. Visserligen är det lite dyrare och inte lika gossigt, men det kan ju vara skoj.

3. Att lära mig ett nytt språk tror jag skulle vara intressant. Och jag tror att Italienska är vad jag dras mest till just nu. Funderade över franska ett tag. Men det kändes inte riktigt rätt.

4. Sen har vi ju även bokklubben som jag hoppas på kommer att utvecklas något så småningom. Vet inte riktigt hur. Men till en viss del så brukar ju saker sköta sig själva.

Det ska bli intressant att vakna imorgon.

Så det som kom bra utav helgen var en lista över vad jag vill ha ut från de kommande två åren.
Vad jag vill och kommer att göra.
För att jag själv ska kunna titta på och se att allt inte är hopp/meningslöst.
Det är även vad jag ska prata om i terapin imorgon, framtidsplanering. Vad jag vill jobba med och sånt.
Folk har rätt absurd livsplan/syn egentligen.
Kanske skaffa ett jobb, en lägenhet, kille, gifta sig, barn, hus etc. Sen då? Tänk om det spricker?
Om killen inte var gjord för en, om banet är pain in the as och hatar dig.
Och tro mig det kommer hon/han och ju mer du anstränger dig för motsatsen ju värre kommer det att bli.
Det här är inte saker du kommer att ha kontroll över.
Hur ska man kunna hantera det om man inte är redo på krockarna som kanske kommer längs med vägen.
Jag är glad att jag tar itu med min förberedande bit nu, än att jag skulle göra det när jag är 40.
Det är så många som gör saker fel, men dom verkar inte förstå att det är okej, men det är också okej att erkänna det för sig själv och be om proffisionell hjälp när man behöver det. Det är saker som händer, det är väldigt vanligt.
Jag kan inte säga hur jag skulle hantera det. Om jag inte var med på det så skulle jag säkert bli förkrossad.
Man kanske skulle kunna se terapin som en förberedande utbildning och en krockkudde här i livet.
Jag tycker att det är jätte trevligt och blir lite ledsen på folk som säger att det är skit. Nej, det kanske inte är för alla, men det är för de flesta.
Och det handlar inte om att man är galen, det handlar bara om att må bra. Och att må bättre än bra och stabilitet, vilket jag inte har någon och få människor har det. Dom kanske tror sig ha det men jag är ganska säker på att de flästa inte har en aning.
Svosh säger det oftast för mig när jag inte riktigt vad med på saker som händer runt omkring. Sen blir jag fientlig ett tag och sen går det över om jag tar tag i det på rätt sätt.
Oj oj, mycket text igen.

Så vad gör man.

Fredag, minor breakdown och illamående känslor fram till på kvällen då jag bara kände mig gråtfärdig baserat på känslor av misslyckande.

Tyvärr är det en bifaktor med att vara jag. Något som inte fler än de som känner mig faktiskt vet om. Men dom tror att det beror på taskigt självförtroende. Jag tror att det beror på att mina känslor inte riktigt kommer överens med varandra och måste sluta fred, som min terapeut gulligt nog uttryckte det.

Jag måste förstå att det är okej att må dåligt. Vilket jag gör. Men ändå försöker jag jobba emot det. Så när jag mår dåligt är det som om någon annan tar över mig. Och säger, tycker och tänker saker som jag inte håller med om egentligen. Men det är som om jag klyver mig helt som om jag är uppdelad i när jag mår dåligt och när jag mår bra, när jag är arg och när jag är ledsen. I fredags kom allt på en gång vilket blev lite för mycket för mig. Jag var glad, mådde bra, mådde dåligt, kände mig illamående, var arg på mig själv, skyllde ifrån mig på andra och alla de här känslorna kom samtidigt. Jag var inte särskilt rättvis mot andra tror jag, minns inte riktigt. Det är en annan bifaktor med det som händer. Minnesluckor av vad jag säger tycker, och tänker. Jag förstår inte riktigt själv.

Har hört att det är helt normalt, men jag vet inte riktigt.

Känns som att jag tar ut det lite extremt ibland.

Så på kvällen hade jag lugnat ned mig och var okej med allt och tillbaka till normalt igen. Eller jag mådde bra, kände mig glad och nöjd med mig själv, vilket är allt jag behöver.

Lördag hyrde jag film.

American Splendor  - Great movie.

Det går verkligen inte att förklara vad den handlar om. Den är rörig som livet och rolig och tragisk på samma gång, precis som livet. Om man kan se med humor på sin egen tillvaro så kommer man att gilla den.

Fick reda på att en tjej som jobbar i videobutiken, där jag hyrde filmen, bor i mitt hus. Helt ofattbart, med tanke på att jag bor utanför stan och hyr film i stan. Jag vet att jag bor i ett stort hus med väldigt mycket folk, but still.

Skulle va kul om hon var en sån där rolig person som man kan fika med. Jag känner ingen i mitt hus, då 90% utav husets befolkning skrämmer skiten ur mig. Men hon verkar jätte trevlig.

Som killen i den andra videobutiken som jag brukar hyra film i vanligtvis.

Jag skrev en notering till honom gällande Scarface. Men jag känner mig lite osäker på om det skulle vara en bra ide. Är inte så förtjust i när folk missförstår vad mitt framförande av saker och det känns som en sak som lätt skulle kunna bli ett missförstånd. Men den är skriven med en hel del humor och om han förstår den så skulle han skratta jätte mycket och fråga hur han skulle kunna kompensera mig för denna hemska film jag försökte plåga mig igenom.

Men jag vet inte. Den person jag hittills har läst den här lappen för säger bara att han skulle missförstå det för att killar läser det som står och inte vad som sägs mellan raderna.

Men varför skulle någon skriva en lapp på två sidor och lägga vikt på att göra det till roande kritik om man inte... aja.

Vi får väl se hur det går. Känns som ett filmdramakomedi som utspelar sig i en videobutik. Vet bara inte hur det slutar än.

Jupp, jag bränner ScarFace

Så var det dags igen.
Jag har under helgen lyckats insjukna med feber så jag har hyrt en del film.
Och det här är en stor varning till dom som inte sett den och tyckte att den var bra, vilket jag verkligen inte kan förstå mig på och det är målgruppen killar.
 Även killar jag aldrig skulle tro gilla det här påstår sig gilla det här. Jag anser det vara en lögn!

Jag tar tunnelbanan till Slussen på lördagen och promenerade lite till videobutiken för att lämna tillbaka dessa något kassa filmer jag hyrde när jag var sjuk och tyvärr hyra något som var ännu sämre. Det finns inte någon som jag kan tänka mig rekommendera ScarFace till.
Den här hamnar på top 5 sämsta filmer jag sett. Och hittills på den listan vad jag kan minnas ligger;

Eldfödd 2

Dungens and Dragons

ScarFace

Roxy

Med det här vill jag säga att jag vill inte sitta och sucka under filmens gång och känna att jag måste fortsätta titta bara ifall att det kanske kommer något som gjort filmen värd att se. Jag bröt till och med min 20 min gräns bara för att ge den en ärlig chans.
Det kanske är något jag missade.
Men det var inget som jag kunde ha "missat" genom att inte sett den här filmen.

Första timmen och 30 min gjorde mig något konstant illamående och satte igång någon sorts kräkreflex jag inte visste att jag hade.
Den nästa halvtimmen satt jag och suckade, rent uttråkad och den halvtimmen kändes betydligt längre än den var. Sen stängde jag av. Ja, jag stängde av den innan den var slut.
Give me a break!
Det var 2 h 44 min Smärta i mitt fysiska välmående, i mitt psykiska välmående och jag kände även att mitt tanke vokabulär försämrades efter var minut av filmen jag pinade mig igenom.

Jag har sätt mycket skräp i mina dagar, men det här måste ha toppat listorna bland det värsta, och att det seriöst får kallas en klassiker anser jag som oförskämt.
Och idag måste jag gå tillbaka till videobutiken och på ett vänligt sätt säga att jag inte alls tyckte att den var bra.

Hur ska jag kunna göra det på ett bra sätt när jag sist oförskämt förolämpade stackarens filmsmak när han bara försökte vara snäll. Och det kan hända att det inte var första gången.
Jag är inte alltid så bra med ord...

Tyvärr kan jag verkligen inte, när det kommer till film, inte, inte säga vad jag tycker.

Det är som filmatisk okontrollerad verbalisk spya. Jag tror inte ens det egentligen finns ett ord för det.
Det skulle vara som när Fredrik Strage satte en trea på Arn och sen tog tillbaka det och gav en tvåa den pga dåligt samvete.

Jag skulle ljuga för mig själv och folk runt om kring mig och det skulle inte kännas rätt.

Den här får massor med döskallar. Jag skulle helst slippa höra att sånt klassas som sevärdigheter.
Men jag gillar mysiga filmer. Och med mysigt så tänker jag inte på någon som hängs upp över ett badkar och blir sönder sågad (motorsåg).

Jag hoppas ni förstår att jag inte är så pretentiös när det gäller det här som det kanske låter eller att jag kanske faktiskt är det men att tanken är att ni ändå ska se någon form av ironi och sanning från min synvinkel i det hela. Om inte så ger jag upp på er.
 
Kommentera gärna angående inlägget. Jag tycker bara att det är intressant. Eller om ni har BRA filmtips.