Ovetande
I brist på vetande om va d jag ska skriva denna fredagsmorgon efter att ha trillat in sent som vanligt på jobbet så inleder jag denna blogg kring fundering om vad som hänt på senaste egentligen.
På senaste har jag känt mig något sexuellt utsvävande. Promiskuös vorre väl ett bättre ord tycker ni. Men efter att ha slagit upp detta ord för att för skojs skull se hur formuleringen löd enligt ordboken så vet jag inte om jag någonsin igen kan använda detta ord.
Jag kommer få lov att hålla mig till benämningen som följer, vilket råkar vara: sexuellt utsvävande.
Så varför jag nu känner mig så här vill jag väl egentligen hålla för mig själv antar jag. Känner inte riktigt att det vorre så smart att gå ut med allt underligt spontant som hänt under så kort tid. Och så som jag anser det vara är det bara en fas. Eller tror jag i af... antingen det eller så håller jag på att transformeras in till någon variant av Samantha från Sex in the City, och det är väl inget fel med det antar jag. Men allt är väl lite beroende på vad man vill kanske.
Just nu vet jag bara att jag och ett förhållande skulle vara bland det sämsta som kan hända mig då jag behöver en hel del frihet just nu. Och jag förstår inte ens varför de insisterar på att ta ens nummer morgonen efter om de ändå inte hade tänkt ringa. Inga förhoppningar finns innan numret har getts ut. Kanske är något att fundera över.
Min alkohol konsumtion har blivit allt högre. Och min terapeut insisterar på att detta inte kan vara mer för mig än någon annan. Nej, det kanske stämmer att jag inte dricker så pass mycket för att alkolist skulle vara ett ord som ska behöva användas. Men hur naturligt är det att vara ute mins två ggr varje vecka och att man varje helg oroar sig för att man kanske inte får gå ut och ta den där ölen som man hela veckan har efterlängtat.
Dekadens faktorn har höjts något steg sen jag slutade gymnasiet faktiskt. Min livsstil har innehållt; för mycket alkohol, massa fantasifullt sex, även lite droger och pengar spenderat på så mycket skor att jag inte ens vet vad jag har längre.
Men det kanske är dit jag är på väg, dit alla är på väg. Att spolas bort i det dekadentas karusell av ingenting och allting.
Vi kan väl bara hoppas egentligen. Finns det något som skulle vara så vackert. Antagligen skulle benämningar etc. inte kännas lika speciellt. Men om jag kunde sugas in i en bohem livsstil där konsten och sättet att leva på var allt som var värt att nämna så skulle det vara allt som var värt något.
En annorlunda morgon antar jag....
