triplesec

(Grävde fram ett gammalt inlägg från när vi satt på Åsögatan.)


Jag kommer in på morgonen, sen som vanligt så ja missade tyvärr början av denna roliga dag. Som till och med innehåller en skvätt sol, vilket alltid är trevligt. Man ser liksom allt lite ljusare då.

The Cable Guy står vid sitt skrivbord och kliar sig i huvudet och ja skyndar mig raskt med att starta upp min dator och skicka ett mejl, till Blondie som inte är så blond längre, bakom mig och fråga om The Cable Guy hade förstått vad som hänt ännu och om han visste vilka det var som hade utsatt honom för denna förvirrning.
Hon svarade kort att han hade frågat ut henne men att hon inte hade läckt ut ett ord.
Han hade garvat lite bara.
Senare så visade han stolt upp för alla som kom förbi honom villket jobb de skyldiga hade gjort för en sådan förvirrning.

Vad som hände dagen innan var att några, utan att nämna namn. Jag skulle säga djuren i svingelskogen eftersom de är vad de är för mig. Men ett glatt gäng, de kan ja inte säga nåt emot.
De var iaf lite smått avundsjuka på att vissa, större delen av folket på kontoret hade fått åka till Frankrike för att åka skidor.
Så de gjorde en liten skeem mot de två som skulle ta detta på bästa sätt, vilket de gjorde. Men de va ett sju helsike jobb. De flyttade runt allt från kaffe koppar och fotografier till dataskärmar och datorer. Allt skulle kopplas om. Ja, de gick väl så där, ingenting rent tekniskt fungerade nu på morgonen.
De hade simpelt sagt bytt plats helt enkelt.
Men. Däremot så hade något lags in i denna skeem som inte hade något att göra med djuren i svingelskogen och detta förundrar mig mer än någonting annat. Och ja är fast besluten att försöka komma fram till vem det var som kapade sladden.
The Cable Guy insåg snart att nätverket inte fungerade. Han var tvungen att flytta tillbaka allt och koppla in det som de var från början. Men de fungerade ändå inte. Han rotade runt lite bland sladdarna och jo, den satt i, men den var klippt och fransad. Väldigt vackert. Och på den stod en lapp. "Nu är det slut lekt /MB" ´
Vem denna M.B är har jag inte en aning om. Om det är någon som försöker sätta skulden på djuren i svingelskogen eller vad de kan vara.

Jobbet går vidare. Tisslandes och tasslandes och till slut fick The Cable Guy reda på att det var Kathryn och the Crew aka Svingelskogen som stod ansvariga för förvirrningen kring de två arbetsplatserna. Men inte sladden. Vem kan ha utfört något så grymt som att klippa en sladd. Vad syftar de möjligen på när de säger att det är slut lekt. Kan de vara personligt riktat mot The Cable Guy?
Det skulle väl möjligen vara min första teori eftersom han kan göra sina på hopp genom humorns bisarra värld till och från.

Timmarna passerar sakta förbi medans ett av våra huvud system ligger nere och det finns inte allt för mycket att göra. Så vi jobbar på i en schysst takt.
Kl: 11:33 börjar det tjuta. Ett skärande ljud som folk inte förstår sig på. Vad kan detta ljud innebära. De flästa känner väl lite irritation över att ljudet inte stängs av så fort som möjligt eftersom de är väldigt distraherande att jobba i denna miljö.
Efter mycket järnverksamhet så börjar folk ta sina saker och gå. Även jag i detta läge. Folk fylls av förvirring, vissa lite oro. Men större delen av alla människor som jobbar här, och det är något visst med att jobba på ett telefonföretag, har telefonen klistrad mot örat och försöker i detta oljud att föra en konversation med, kund eller närastående och rör sig samtidigt i slow motion ut genom entrén. Tanken har inte ens slagit de här människorna att det kanske faktiskt brinner. Detta var iaf med all säkerhet ignen brandövning. Eller så ligger det i människans sega natur av skeptism till att något någonsin skulle hända dem.
När folk kommer ut så minns det ingenting från sin skoltid då läraren räknade in alla eleverna. Folk fortsätter att prata i telefon, andra snackar lite skit och står och röker, många drar på lunch. Vi är ett företag med tre våningar och securitas som jobbar i vår rec lyckades räkna in 22 personer. Ha, det är ju rena skämtet.
En lastbil hade backat in i sprinklerna nere i källaren fick vi senare reda på.
Men ingen förlust där då våra system fortfarande inte fungerar och jag sitter här och skriver denna blogg i brist på annat.

Jag undrar hur många smygfoton Blondie bakom mig har tagit idag. Jag tror jag måste döpa om henne snart. De funkar liksom inte längre. Snypeshot girl kanske.. nej. Catlady. Ja brukar jämt fräsa på henne när de är något. De e ju det enda språk hon förstår. *Prrr*

Jag hittade ett citat från av mig själv daterat 2006 någon gång.

"I´m your biggest feare, I watch you when you sleep, I eat your cookies,
smoke your cigaretts, and rape you when your not watching.

Muahahahaha!"



:Jejje:

Cirkus Miramar
Blå ögon Blå

Läppstiftet på och nätstrukna ben
och när du slickat gatstenen ren
se och le jag tror du förstod
att thinner nog aldrig förtunnat
ditt blod
och fullmånen lyser som var den av
glas men molnen jagar och täcker
den snart och festen för natten och
dagen förresten och cocktails på
fat för att mildra tristessen jag vet
att du hatar det falska och fula
dina ögon är rena de ser inte
smutsen som vi

jag tror inte dina ögon vill tillbaks
de irrar blåa i en värld långt
härifrån

En sjuklig måne and bad moon
rise just try to behave and try to be
nice för under ärmen grinar
rakbladsbetten men du skrattar &
ler som om ingen har sett dem
en gin och tonic för att mildra
tristessen det är några som talar
där bortom terassen och jag vet att
du hatar de falska och fula för dina
ögon rena de ser inte
smutsen som vi

och jag tror inte dina ögon vill
tillbaks de växer vilda i en värld
långt härifrån

coolaste påsken.
Lördag.

Jag va med farsans sida av familjen på påskbuffe ute på någon gård. Jätte trevligt, alldeles för god mat. Mums mums. Fy på mig.

Efter hela sill grejen var det lamm kyckling råstekt potatis alternativt lax. Efter det var det efterrätt. Jätte gott. Sen försökte dom envisas med att jag skulle äta godis. Men det gick inte ned mer så jag hävde i mig det sista av min öl innan vi begav oss ut i solljuset. Kändes som att jag skulle fräta sönder i kombination snö och strålande sol. Alldeles för ljust.

Men så var det fika hos farmor och farfar och farfar kom ut med barskåpet som beräknat och hade någon ny rolig grej han ville att jag skulle pröva. And I did. Mmm? surt!

Så jag kämpade med att fördricka mig inför småbarn för att orka med? småbarn. Okej, inte riktigt sant. Värre! Tonåringar.

Slurk slurk, Hjälp! Slut på cigg. Måste röka. Messade The Scientist för att komma bort från insomnande släktingar och iväg till socialt umgänge där folk faktiskt pratar med varandra om annat än att det är snö ute etc etc tråk tråk.

Så väl vid St Eriksplan fryser jag häcken av mig när jag väntar på att bli hämtad till varmare öl/vin/chips häng. Så framme äntligen, följt av youtub länkande från låt till låt.
Klockan börja närma sig tre när The scientist känner att det är dags att dra vidare och jag känner hur meningslösheten hänger över en kväll ut då allt håller på att stänga och frysa till is. På nåt sätt, jag är inte säker på hur så lyckas vi ta oss till en "mörk" klubb som har öppet tills solen går upp ungefär. Och när vi börjar närma oss så kändes vägbeskrivningen ganska vek och jag lyckades nosa oss dit med hjälp av min witt.
Vi kliver ner för en trappa och in i vad som bokstavligen ser ut som en grotta. Vi pratar in oss hos vakten och beställer en öl och börjar utforska stället som kändes större än det egentligen var. Men det var verkligen en grotta, det var verkligen grusigt och lerigt och blött men varmt och man kunde röka hur mycket man ville och dricka och dansa. Musiken var grymt bra och det kändes som ja va i en film ungefär. Hade ingen aning om att det fanns sådant ställe dolt i sthlm. Helt underbart. Runt fem tiden eller så tog vi nattbussen till mig och jag somnade in i en dröm om att jag fortfarande befann mig på det grottliknande stället med strålkastare i olika färger och evigt dansande och illusion av att ciggen inte alls höll på att ta slut utan snarare fylldes på allt eftersom. När jag vaknade upp så gosade jag in mig lite extra i täcket och vetskapen av att jag redan hade tagit mig hem en gång och därför inte behövde göra det igen.

Underlig helg måste sägas i af och konstant bakfylla utsträckt på ca fyra dagar. Varav jag var full en del av den tiden.

Tisdag och jag glömde att jag skulle ha varit hos terapeuten i morse så jag får böta! Ajabaja på mig!
Inventering på jobbet. GÖM MIG!
Sitter under skrivbordet och inväntar lunchen då jag ska göra min avledningsmanöver ut i snöyran. Brrr. Filt, kaffe, gömma under skrivbord. Schhh!

Folk sitter på jobbet och trycker godis som om de var barn på påskafton.
Pratar med munnen full av godis. Hur mysigt är inte det? Yes I wanna know your favourite flavour of candy. NO I DO NOT!
Jag har ingen lust att titta på upplösningsprocessen medan du försöker föra en konversation med mig. Vem det än är som gör detta och vad det än gäller så är jag säker på att det kan vänta tills du tuggat färdigt och om jag någonsin gör det mot dig så vill jag att du säger till mig. Thank you very much!

Ahhhouha! *ett försök i att skaka av mig känslan av offentlig våldtäckt för ögonen.*

Dag tio.

I uppföljning av symptom på halsont. Ja hela tio dagar eller så har detta på gått och jag upplever nu svälj, tal och tung-utsträcknings-svårigheter.

Det verkar vara Time out på det mesta just nu. Vilket inte alls passar mig särskillt bra då jag för en gångs skulle känner mig över mitt engagemang i socialt behov. *prfh*

Okej, så vad som hände idag var att jag fick tillbaka en telefon från service verkstaden där jag hade skrivit i kommentarfältet som fel på den:
Den skrammlar liksom om man skakar på den.

Vet inte hur bra det låter. Men jag fick tillbaka den nu och den ser jätte bra ut. Har en teori på att dom bara bytte ut den helt. Den skrammlar inte längre heller.

Fråga. Kan nån komma och städa åt mig?
Jag tog mig så långt som att boka ny tvätt tid och diska.
Duktig *Klappa på huvet*
Nu ska jag gå hem och äta upp alla mina kakor och ingå tunnelseende som om det aldrig hade varit stökigt någonsin.

Dagens motto: Det är en dag imorgon också.

Jag har absolut inga kommentarer om Melodifestivalen och jag tänker inte diskutera det.

Jag tänker dock stolt dokumentera att jag i Lördags efter Melodifiaskot begav mig till Dabaser för att själv gå på konsert själv. Helt ensam, ingen med mig. Fick inte tag i en enda som ville hänga med, ingen som kunde eller ville. Ja kände mig smått hopplös måste jag säga.
Vadå gå ut själv. Det kan man väl inte göra. Vad är poängen med det?
Jag har då aldrig sett någon med det. Men där stod jag i kö i alla fall, helt nykter.
Naturligtvis så började jag prata med någon i kön som gav mig en kram för att ja stod där helt själv. Antingen så var det därför eller så var det för att jag inte kunde hålla käften en sekund? eller så va det för att ja gav honom två kr till garderoben så han kunde hänga in sin jacka.
Ludd.
Saker jag gör när ja känner mig obekväm/Uttråkad:
Kedjeröker
Pratar för mycket eller inte alls
Dricker för mycket, (inte nödvändigtvis alkohol)
Pillar med naglarna
Läser innehållsförteckningar på allt och lite till.

Jag är inte säker på vad folk hette den här kvällen, men jag minns att många hette Kalle och Mattias. Är det ett vanligt namn eller? Jag minns även misstolkning av en del namn som jag inte direkt kan förklara då ja inte minns vad de egentligen hette. *skäms* Nej, inte egentligen men jag antar att jag kanske bör.
Så ja kände mig kanske inte helt ensam, plus att det var ganska mycket folk där så de är väl ganska svårt att egentligen känna sig ensam även om jag brukade vara bra på att göra det förut.
Konserten var bra, men jag tyckte nog att den förra spelningen på Debban var lite bättre. Men introt var jätte kul och jag kände mig nöjd med att det avrundades med en favorit.
Efter konserten hittade jag NeggoDan som hade stått i kö under hela konserten och såg sista låten. Så ja, han va lite extra neggo, vilket ja inte tänker hålla emot honom.
Sen hittade jag även lite annat folk som ja kände igen och lite annat folk som ja inte kände igen, men som envisades med att prata med mig ändå.
Jag och Simon skulle gå ut och röka och ja sa till honom att vi inte fick gå ut med flaskan eftersom klockan va för mycket. Men vi gjorde diskretion på högnivå och slank med de ut i af. Puffade lite och smet in igen, helt osedda. Dom brukar vara ganska uppmärksamma med sånt ändå. Det va kul.
Jag hyser stor misstänksamhet mot tysta människor. Jag kräver naturligtvis inget av någon. Och om man känner att man inte har nåt att säga så ska man väl inte göra det. Men vad är de om? Om jag pratar med någon så kan man ju prata tillbaka. Om någon pratar med mig så pratar jag tillbaka. Om dom inte är jätte otrevliga då jag går därifrån. Gillar att låta folk stå själva och känna sig dumma. Det känns okej med mig på nåt sätt.

Jag kommer att gråta när Debaser rivs. Jag kommer att demonstrera ihop med säkerligen ett hundratals andra popfolk. Det går inte. Popen kommer att dö med Debaser, det är den sista genuina Klubben som finns kvar. Det är inte bara en klubb dom river. Jag kräver ett godkänt substitut! Och Debaser medis är inte att tala om. Ace fyller inte heller kriterierna. Det finns inget ställe som Debaser.
Metropolis finns ju inte längre. Popaganda las ner. Vi har inte längre något kvar som riktigt uppmuntrar oss förutom musiken. Vi behöver Debaser. Jag behöver det. Jag är säker på att det finns många andra som känner likadant. Det måste gå att upprusta slussen utan att riva det här. Det måste finnas nåt sätt att bevara det på.

Okej, jag måste verkligen gå på lunch nu, men jag känner att det här är en viktig fråga.
Vi har tur som har fik och lite pubar kvar i af.

Som om detta problem någonsin upphör. NEJ!
Alltid har jag problem med datorn. Dom hatar mig, de är bara att acceptera och gå vidare. Då jag ändå känner mig duktig för att det finns människor som vägrar att lära sig och jag ändå tycker att jag har kommit ganska långt i att förstå mig på dessa underliga väsen som vi var tvugna att utveckla för överlevnad eller något i stil med det.
Någonstans gick något väldigt fel. Någonstans så vill dom inte längre lyda. Jag tar detta helt och hållet personligt då jag upptäkt att jag är en av få som har detta problem.

Så fick jag ju önskemål angående försök till konstnärsådran som jag pratade om sist och scanner upphittades.





Ett av mina bättre försök men inte de bästa direkt. Till mitt försvar så var det mörkt och ja va irrig på kaffe och kakor. Så ja tog nåt modemagasin och transformerade en av deras bilder till blyetch. Japp så stavas det.

Okej, det här är det sista av min värdighet. Så nu går ja ner till puben och super mig full för helgen. Och imorgon blir det ett nytt försök till att ignorera behov av städning.

Ordformulering kommer ganska svår åtkomligt idag då jag förtrycker problem som just nu inte får plats i vardagen.
Om någon orkar ta något jag uttrycker idag personligt så är detta bortom min förståelse då jag lever runt som en zombie på cocktailmix idag på kontoret, och jag längtar med mycket fram till eftermiddagen då jag ska mumsa gott på en delicatoboll i cafeterian.
Igår fick jag för mig något som händer mig ungefär en gång om året, ibland mer ofta, på senaste mer sällan.
Jag gjorde en teckning.
Detta förekommer inte alls längre då jag gav upp hoppet som konstnär strax efter skolan där jag förmodligen var sämst i min klass. Jag är i desperat behov av en pennvässare och en stompf.
Och jag har ingen aning om vart man får tag i en stompf eller om någon ens skulle veta vad jag pratar om, om jag försökte mig på att fråga någon. Jag känner ingen som tecknar.
Men hur som så lyckades jag på något sätt få fram något som påminde om ett ansikte på papper och jag blev rätt nöjd då ja blev klar vid tolv tiden.
När jag krupit ned så surrade tankarna genom huvudet. Runt runt och jag kunde inte greppa om dom tillslut. Jag kände mig förlorad på en omedveten nivå i mitt omedvetna.
Allt var ungefär lika rörigt som det låter.
Jag tror ja ska ge bort min teckning som en tavla. Känner inte att ja bör ha något som visar att jag ibland får för mig att ja kan. Bättre att lämna det åt glömskan.

Mmm, snart fika. Mums mums.

Så gårdags kvällen bestod till mesta dels av självömkan i kakätande form.
Då ingen kommer och hälsar på mig för att äta mina kakor (med förbiseende för att jag hade gäster både fredag och lördag förra veckan) som egentligen är till för att bjuda på, så äter jag upp dom själv och nu är jag rädd för att jag ska bli... Jag tänker inte ens säga det. Det känns förnedrande nog som det är.
Jag känner mig som Capten... var det någon mer än jag som såg den tecknade dockhus såpan som visades på MTV med en tillbaka dragen (retiered) Betty Boop i svart vitt som gick upp och ner i vikt som en galning från avsnitt till avsnitt och, var det Captin America?
I af, det var i det avsnittet när han sitter i duschen och äter kakor och gråter som jag kände igen mig i.
"I´ve shamed myself." säger han då när han sitter i duschen och tar ännu en kaka.
Jag tjatar ut det för att ni riktigt ska få bilden ingnuggad i huvudet.
(Google sucks by the way.)
Ät snälla upp mina kakor innan jag ser ut som en fat suit.
Våga Vägra Träna!
Jag har en jätte sund inställning. Vad är det jag hör. Skulle rökning döda? Skulle skinnet på kycklingen vara osunt? Skulle sprit vara dåligt för levern? Så allt det här är dåligt?
Skulle jag njuta lika mycket av det om de var bra för mig?

Igår kväll bet jag mig själv i kinden fyra gånger på samma ställe.
Det gjorde undgefär lika ont varge gång.

Bokstavligen talat.
Jag vaknade upp I vanlig ordning. Eller, tidigare än vanligt gick jag upp. Det är som om jag har någon sorts spärr i mig som gör att jag inte kan gå ut genom ytterdörren innan en viss tid på morgonen. Ganska så opraktiskt faktiskt. Men jag satt i sängen och tittade på Lokala kanalen, insnurrad i täcket för att behålla någon typ av värme då jag alltid är lite frusen på morgonen. Men där satt jag och försökte vakna till liv i vilket fall som.
Jag klädde på mig för att gå ut på balkongen och hämta skorna och BAM! SMOCK! SWISH! WOOM! (Lånade ljudeffekter från Batman) BATMAAAN.
I af där var det.
Snö på taken.
Snön hade krupit sig in som ett spindelvävsblask över hela Stockholm under natten.
Så gårdagens inköpta skor blev det inte att ha till jobbet. På med kängorna än en gång. Åt frukost innan jobbet för ovanlighetens skull. Gör lite effort till att spara in så mycket pengar som möjligt den här månaden.
Så kom jag ner till stationen för att ta pendeln till Centralen och det var ett av de gamla tågen som kommer inrullandes på perrongen. Jag kliver på och sätter mig bredvid en trevlig herre som föreslår mig att sitta mitt emot honom istället då de kan hända att de droppar på mig annars.
Jag ser lite förvånat på honom men flyttar på mig och mycket riktigt, dropp dropp. De va relativt blött på golvet och jag föreslog herren mitt emot mig att det kanske var för brandsäkerhetens skull som det var lite blött här och var i vagnen. De är ju trotts allt gamla tåg. Men vart kom snön ifrån?
Han rycker bara på axlarna. Den trevliga herren verkade inte vara så särskilt pratglad så tidigt på morgonen. Han verkade rätt förvånad av att bli pratad med faktiskt. Folk kanske inte pratar med varandra på pendeln på väg in till jobbet.
Jag brukar väl inte heller prata med folk ja inte känner hur som helst.
Jag hoppas det blir bättre väder inomhus snart.