triplesec

Jag kan inte hjälpa annat än att känna mig lite deppig på senaste.
Jag känner väl bara att de e tråkigt att sitta ensam i min lägenhet och ingen som kommer och hälsar på mig, vilket ger mig noll motivation till att städa vilket gör att jag bara mår dåligt i röra.
Vilket är betydligt mer ansträngande än att må dåligt i ingen röra.
Jag kommer försent till jobbet nästan varje morgon vilket gör att jag får ångest över att gå till jobbet vilket gör att ja kommer ännu mer sent.

Allt är som onda cirklar utan avfarter. Jag behöver hitta lite avfarter, eller göra en U sväng.

(Finns risk för en del stavfel och felsägningar i det här, men de e ett sammandrag av helgen i af.)

Så kom helgen efter en körig vecka med trasig fot och störda dialoger.
Fredagen var rätt betydelselös då jag inte gjorde särskilt mycket och lika så stor del av lördagen. Mycket till förtjänst av lathet och sömnfyllt strövande då jag försökte komma i form till Oscarsgalan. På lördag kvällen missade jag tåget till Flempan och en över irriterad, kaffe hinkande jag återgick till min lugna lägenhet där jag infann mig i att sitta själv med min termos och se på melodifestivalen. När jag tittat klart och druckit ur termosen begav jag mig till landet för att dricka lite öl och normalitets återställning.
Trodde jag.
Så jag dansade till Baxendale - Music for girls och annat popsläng, varav de mesta va trallvänliga låtar eller låtar utan text.
Jag fan mig i slutet av kvällen sittandes vid ett bord fyllt av okända människor och pratandes glatt och ointressant. Vad jag fann lite intressant är hur olika två personer i en konversation tolkar saker när de hör varandra så pass dåligt. Detta kan ha att göra med nuvarande tjut i öronen. Nej, man måste inte gå på konsert för det.

Så begav jag mig efter det med dessa okända människor, som inte ens verkade känna varandra, med till ett korridors eftersläng på konstfacket.
Efter att ha insett att man inte ska gå på efterfest så börjar jag knalla hemåt och då hade jag ändå gjort ett tappert försök till verbala utkast på tre killar som höll på att somna, vilket bara inte kändes cool.

Jag somnade klockan fyra halv fem någon gång fram mot småtimmarna och försöker envist med baksmälla att sova mig vidare för att orka med Oscarsgalan som börjar vid ett halv två på natten till måndagen.
Detta misslyckas en del då The Scientist ringer mig, (kan hända att jag går över till svensköversättning vid tillfälle) och jag svarar;

"God Morgon" (raslig röst)
"Ah, ska vi ta den där fikan då?"
"Asså, jag har typ åtta kronor"
"Men va fan"
"Jag drack öl igår. Kan hända att jag har 23kr på kortet."
"Men oh,"
"Are you judging me?"
"...."
"Okej, jag skrapar ihop till en kaffe. När och var?"
"Det är vad jag undrar."
"Jag behöver en tid och en plats"
"..."
"...."
"Okej, vad sägs om String halv tre?"
"tre"
"Okej"
"...."
"...."
"Nej, halv tre"
"Okej, string klockan halv tre. Ses där då."

Jag gör mig i ordning för att hoppa in i duschen och får ett sms som poppar upp.
"Vi säger tre" Jag skrattar och fortsätter i tappert försök till att inte se allt för sliten ut.

Senare. En trappa ner på String.
Jag har nu betalat för mitt kaffe, som serverades i dålig mugg utan öra, med bara enkronor. Det här var inte för att jävlas. Men om man kan göra något omedvetet tillbaka för dålig service, så varför inte. Vi vet ju att alla går dit för inredningen i af. De e inte som om de e för någon speciallite. Deras bröd va slut, dom har aldrig bakad potatis som står på väggen att dom ska ha, kaffet smakar **bip*, men den här gången var det i alla fall drickbart. Vad mer, det är nästan alltid fullt? Påtår kostar typ 6kr och ja det allra underligaste.

Så vi satt på NB i varsin soffa mittemot varandra efter inte ha setts på kanske ett halvår eller så. Känns som längre. Konverserar flitigt om saker, beteenden och människor.
Till min högra sida så sitter det ett stort gäng kids i ett hörn och cafébiträde med rosa hår.
We´ll call her Kelly.
Ställer sig mitt framför The Scientist och pratar med dom om pannkakor. Hon ser inte efter för att se om detta beteende är okej eller ens ett försök till att flytta på sig. Efter kanske 60sek eller mindre eller mer så går hon där ifrån och gormar i trappan på väg upp om 100tals pannkakor etc. ej minnesvärda ord.
Så vi tittar chockerade på varandra och rycker på axlarna.
Efter ca 20 min eller så, så börjar folk gå förbi just där han sitter väldigt mycket.
Lite för mycket.
Till mesta dels så var det Kelly som de var ett jäklars spring på. Eller Ms Pinky kanske, Pinkhead. Eh, Kelly nock of.
Det var som att ha trillat ner i Alice kaninhål och sen när man klättrat upp, inse att man fortfarande är där.
Så jag och Mr Scientist blockerade gången mellan bordet och soffan han satt i och han flyttade över till en stol bredvid mig istället. Någon minut han gå förbi och snart gick Kelly i soffan istället. Detta var häpnadsväckande!
Vi började snart diskutera myrstigar och hur man vilseleder dem. Jag kom upp med idén att sprida ut kakor runt omkring för att få dom att ta en annan stig. Kidsen alltså.
Efter ca fem timmars kaffe hinkande och farsination över Kidsen och Kelly så gav vi upp på blockering och invecklade samtalsämnen.
Jag vinkade adjö och tog mig med tåget till Flempan för lite seriöst Oscarstittande.
När jag kommer dit blir jag varmt välkommen med massa mat. Champinjongräddsås. Mums. Det var sjukt gott.
Så var det till att fylla i score pads och sen skulle vi sova. Det var en kittlande spänning så jag kunde inte sova, kunde bara fundera och spekulera över nattens kommande event. Det plus att min kusin envist ville ha teven på, sen skulle vi byta plats, sen skulle vi prata. Bebis gråter bebis gråter. Sömn, sömn!
Slutligen så gick hon och la sig i rummet bredvid bebis och jag fick några minuters avslappning. Klockan blev fort 20 över ett och jag gick försiktigt runt och försökte vecka folk.
Röda mattan hade dragit igång. Och jag och CrazyJr. Tjatade ihop oss om chips. Oh, chips?
Kaffe, Kaffe, Kaffe! De va ungefär tre koppar kaffe tills jag gav upp då de inte satt in annan effekt i huvudet på mig mer än snurr.

Jag vet inte om jag vill gå med på att Rattatollie vann för bästa animerade. Men jag antar att jag inte kan göra så mycket mer.





Okej, men kolla trailer på persepolis, den bör ha vunnit hur som.

För er som har det lite tråkigt denna fredagkväll så tänkte jag dela med mig av lite Peanut humor.


Var vad jag hade tänkt mig, men nu verkar inte det fungera att kopiera in helt plötsligt, så ni får helt enkelt gå in på YouTube och söka på Jeff Dunham and Peanut Part 1

Part 2 pch Part 3. De e s[ v'rt . Okej, de e n[t seri;st fel p[ de h'r skrivbordet. Jag ger upp. Dags att g[ ut och ta en ;l. Ni f[r underh[lla er p[ egen hand.

Fan va st;rande det h'r 'r. WTF!_? Hey!!

Aja, good night and good luck to you all.

Ingen sömn. Jag behöver sömn. Här sitter jag på jobbet till slut. Jag är mycket imponerad över mig själv.
Jag har lite fobi för kraftig vind (i mina ögon, storm). Det kan ha börjat redan som liten då jag gick med mamma i handen (väldigt liten alltså) över bron i gamla Flempan och så kommer det en kraftig vind puts som får mig att lyfta från marken. Som tur var höll jag ju mamsen i handen. På senare eftertanke så kanske det här betyder att jag har övernaturliga krafter som aldrig fick utvecklas ordentligt. Jag kanske kan flyga.
Det vore dock den sämsta förmågan att ge mig då jag är höjdrädd.

Så lite längre bort så var det vilket fall som helst en gammal dam som blåste omkull.
Det måste ha varit att det bara blåste väldigt kraftigt.
Nu tror jag i för sig att jag hamnade på ett rejält sidospår.

Tillbaka till förträngande av barndom.

Jag hade i af väldigt svårt att komma upp till jobbet eftersom jag hade lindat foten för hårt i går kväll och vaknade mitt i natten av smärta och det ville inte försvinna. Så jag tog en lugn morgon för mig själv med kaffe och macka och tittade på Kanal lokal där dom visade Brolle Jr. Där fick jag även reda på att han inte ska uttalas som BrålleJr. Utan verkligen Brolle.

Vad har jag mer att dela med mig av denna Fredagsmorgon? (Jag tror att tevemornar med ett radioprogram verkligen kan sätta spår för det resterande av dagen.)
Jo, här har vi något alldeles extra att bli upplyst om. Att nu finns det en lösning om man har lätt att fastna på toaletten. Eller kanske vill framstå som att du är bra på att sjunga i duschen.





Personligen så ser jag det som en fara för allmänheten. Finns det något farligare ställe att dansa på än i duschen? Jag tror inte att det här blir en av mina nya leksaker. Men för er som har badkar hemma så kan jag tänka mig att det här blir en hitt då man kan slappna av i badet, med lite ljus och schyst musik.
Jag tror inte att ja skulle våga röra någons iPod i badrumet om jag såg något sånt här hemma hos någon jag känner. Hur vet man att de är cleen liksom?
Känns inte bra.

(Här kommer förr förra årets midsommarafton. Hittade ett gamalt bloginlägg från en avlägsen plats. Observera att det är snart två år sen. )


Jag ville verkligen bara ha en lugn dag, hälst i solen på en filt i en park eller nåt och drika lite öl å så. Men nej. Jag kommer till långholmen efter det har spöregnat. Jag hade riktigt trevligt där faktiskt, kan inte klaga. En kille var precis på väg att bli i slängd när jag kom dit. Satt och drack öl på stranden.
Sen senare inte allt för långt efter det att jag anlänt, nån timme eller så, så börjar det plågsamma lidandet av en bilfärd till helvetet.

Vi klämer ihop oss. 5 tjejer i baksätet. Jag visste att det skulle bli så här. Någonstans kännde jag att jag inte skulle få kliva av, hur efterlängtat det än var.
Vi skulle till söderteatern. En krog. Jag ville verkligen inte gå på krogen på midsommar. Men just då hade jag nog gjort vad som helst för att få gå på krogen på midsommar.
Jag sitter bredvid en tjej som inte kan hålla käften i en sekund och som har piprösten, från helvetet, dit vi var påväg om du inte minns.
Och hon blev extremt högljud när hon pratade i telefon. Folk blir visst det när dom pratar i telefon.

När vi kommer in till stan så tycker hon i af att vi absolut måste följa med på fest någonstans i saltsjöbaden. "Solsidan" var den ända beskrivningen vi fick och det vet jag av anledningen till att det ordet blev insvetsat i örat på mig med en väldigt gäll röst som inte ville sluta.

Denna Lidingö stämma ville som sagt inte upphöra. Så som en iller inte kan sitta stilla, kunde hon inte hålla käften. Sitta stilla kunde hon väl inte heller i för sig. Men hon hade inte så mycket val när hon satt inklämd där bak. Jag satt bokstavligen fast och kunde inte röra mig. 5 tjejer i ett baksäte är 4 för mycket.
Fredde som skjutsade oss in till stan sa plötsligt i af att han inte hade något bättre för sig och kunde köra oss. Men jag tror han missade faktumet att vi skulle av.
Jag försökte i smått hopp peta på PurrPurr som satt i fram sätet och fråga om vi inte skulle ringa Snälli och kolla vad hon skulle göra. Vi skulle ju faktiskt möta upp henne och dra med henne ut, var tanken från början i af.
Dollface säger ett antal upprepade gånger att Gnälli klarar sig.
Det tvivlar jag inte det minsta på. Men jag ville kliva av.

Efter vi har snurrat runt i vad som känns som en evighet med en pipande iller i örat så får jag panik och måste av. Jag brydde mig inte hur eller var, bara av. Och som tur var så blev jag extremt kissnödig så jag fick dom att stanna bilen så att jag kunde huka mig någonstans.
Äntligen fick jag andas ut. Det kändes som friheten och jag hade säkert kunnat gå hem om jag bara visste vägen. Men tillbaka in i bilen blev det. Illern hoppade fram och PurrPurr vad gullig och hoppade bak så att jag fick sitta i hans knä i stället. Jag hade kunnat krama ihjäl honom av tacksamhet.

Snurret ute i vildmarken fortsatte, det kändes som om det aldrig skulle ta slut. En återvändsgränd efter den andra och en vägbeskrivning av någon som verkade jävlas med oss för skoj skull. Jag ville slänga illern framför spåret när vi passerade tågstationen. Det hade sätt kul ut. Splash!

Efter en jävla massa om och men så kom vi i af fram. Vilket på sitt sätt var värre kändes det som.
Hade hällre åkt tillbaka till stan. Men ur bilen blev det och upp till ett hus där det spelades schlagerlåtar. Som sagt, vi var i helvetet. Det finns ingen annan stans där någon spelar schlager låtar för att dom tycker att det är "party".
Öl fanns det fortfarande kvar, vilket jag då kände var en bra ide.
Jag tände en cigg och roffade åt mig en öl flaska som slutligen gled ned. Efter några cigg satte vi oss ner på ett par stolar i trädgården i en cirkel och jag kände hur allt började glida iväg. Hur saker runt om mig blev allt mer luddigt och ord blev obegripliga.
Japp, det var dags att hitta en trevlig liten buske. Det fanns ingen tid till att springa ned för trappan och ut i nåt dike. Det fick bli så diskret som möjligt. Jag hade lämpat handväskan i knäet på en polare och gått iväg. Efter första vändan var klar så ville jag bara lägga mig på gräset och somna. Jag visste att ja inte kunde hoppa in i bilen nu och få skjuts hem. Jag var tvungen att sitta där och vänta ut det värsta av illamåendet helt enkelt. Efter ett tag kom Dollface med en filt och sa att jag såg ut som Justin Timberlake i min hatt och att den klädde mig väldigt bra. Jag sa tack och undrade sedan hur det gick ihop. Men sa att det var väldigt snällt av henne att hämta en filt åt mig, jag höll på att huttra ihjäl mig.

Efter ett par timmar eller så, kände jag mig i af kapabel till att stå och gå utan allt för mycket illamående. Vi hoppade in i bilen tillslut och var snart inne i stan där vi stannade för att jag skulle få se på vidriga människor som käkar kebab mitt i natten. Och så PurrPurr och Fredde förstås.
Det satt en extremt tjock kille vid bordet intill och dreglade över sin feta mat och det äcklade mig något fruktansvärt. Jag kunde inte titta dit.
Jag gjorde allt jag kunde för att undvika honom, allt för att inte behöva spy igen. Tjejerna vi åkte dit med försvann iväg till tunnelbanan vilket jag tyckte var skönt. De var väldigt påfrestande att prata med och framför allt lyssna på.
Efter ännu en bilfärd så var vi hemma. Jag fick en fin röd hink vid sängen och ett glas vatten på sängbordet.

Dagen efter var det dags för migrän. Det var varmt ute och strålande sol då jag låg i en lägenhet utan persienner och rullgardiner och försökte sova. Snart gick migränen över och jag tittade lite på tv med PurrPurr som tog hand om mig. Han lagade mat åt mig och så såg vi på en film som jag antar var mer roande för mig än för honom.

Söndagen.
Dagen gick och jag mådde bra. Ingen bakfylla och ingen migrän. Tvungen att städa lite blev jag, vilket jag inte tyckte om, men för övrigt så var det helt okej. Kvällen kom och jag skulle åka hem. Då jag öppnade min handväska för att ta fram nycklarna. Som jag nästan alltid gör innan jag åker någonstans, så var dom inte där. Jag fick panik och rev igenom allt jag hade i lägenheten. Ett desperat letande efter något som förblev borta. Och jag kunde inte tänka mig att dom fanns någonstans.
Jag var tvungen att ringa till killen jag hyrt lägenheten av och berätta att jag för första gången i hela mitt liv hade tappat bort ett par nycklar, och jo. Det var hans nycklar.

Huff och buff och så blev jag en stor flicka.





Jag har omedvetet dragit ner på sanslös mängd rökning, jag dricker kanske fortfarande lite för mycket kaffe, jag går till jobbet varje dag, jag städar (ibland iaf), jag tvättar, jag trivs med att bo själv (bortsätt från total ångest över trasig fot då ja verkligen hade velat ha någon bredvid mig som krama om mig och sa att allt skulle ordna sig och att jag inte är ensam), men nu är jag ensam och jag går på möten, utbildningar och företagsfester. Just det, där var det. Företagsfest. Inte bra att snubbla runt hur som helst.
Jag vaknar på morgonen när klockan ringer och måste gå upp för att stänga av den.
Aj! Vad har jag gjort?
Panik!
Trasig fot, vad i hel* har hänt?!
Minnena valsar runt i huvudet och börjar sakta men säkert komma tillbaka till tidpunkten på kvällen då jag snubblade ut genom en dörr, ut på en röd matta och mer än något annat så försökte jag snabbt upprätthålla balansen för att tända ciggen lite snyggt, var på jag säger nåt i stil med.
"Okej, jag är okej. Sånt som händer, ja klarar mig."
Folk omkring höjer lite smått på ögonbrynen och sluddrar ur sig.
"Tändare?"
Jag fortsätter senare ner för en lång och jätte läskig trappa, med den här röda mattan på som inte riktigt ligger efter formen på trappan, utan den är snarare utformad som en gigantisk rutschkana. Slutligen kommer jag ner med min kollega i ena armen och han upprepar sig något mycket.
"Lämna mig inte, vad du än gör, lämna mig inte ensam!"
"Jaja, de klart," säger jag och han presenterar mig för lite söta pojkar som börjar sjunga.
*sång* `Talk to me, tell me your name..` vilket lät som ett hip hop beat. Nu på senare eftertanke, tillnyktring och långsam läkning av fot, så börjar jag mer och mer fundera på om det inte är en textrad ur en Ricky Martin låt.
Han tyckte iaf att om han ringer in till kontoret så ville han att jag skulle sjunga så för honom.
Jag kommer knappt ihåg vad någon hette. Hur detta ska vara möjligt är en senare fråga.


Nytt irritationsobjekt som inte har något med kvällens händelser att göra är konstant dörr ryckande. Vad är problemet?!! Man drar brickan, drar ner handtaget efter det har sagt klick och öppnar dörren. Men nej nej, och vi är för övrigt ett halvt kontorslandskap som tvingas sitta och lyssna på detta konstanta dörryckande.
Helt oförståeligt och oväsentligt egentligen.


Så, under kvällen så blev jag runtdragen av en jätte gullig tjej som hette Alexandra och hon (var, enligt mitt tycke ganska lik Maggie Gyllendahl.) presenterade mig för massa människor på den här tillställningen.
Jag vaknade även upp med ett tiotal små gröna stjärnor på vänster armen.
Flashbacks.
"Du får skylla dig själv om du sträcker ut armen så där."
"Vadå då?"
"Eh, jag fick stjärnor överallt."


Saker ser lite suddigt ut.
Hennes kompis va riktigt söt i af. Dansade lite med honom innan jag dansade mig själv hemåt.
Panik när jag kommer till tunnelbanan och sista tuben har åkt.
Jag ringer snabbt min kollega efter det att jag har kollat bussen till Odenplan som inte går på en timme eller så. Hon råder mig snart att ta en taxi. Jo, men utan pengar så blir det liite svårare. Så jag öppnar första taxidörr och frågar var det kostar att åka till Sumpan. Han suckar tänker och mumlar lite och svarar snart att det väl kostar 250 eller så. Jag ser mig omkring efter onaturliga lösningar som ska poppa fram från ingenstans. Men Falkor syns inte till så jag frågar istället lite snabbt vad det kostar att åka till Odenplan där jag hoppas på en nattbuss. Han svarar snart att det väl kostar 90kr eller så.
"Taget!" jag hoppar in i bilen och säger gormar.
"Follow that car! And step on it!"
Egentligen säger jag
".......haft en bra kväll eller...?" följt av ytterligare tystnad.
Jag letar mig snabbt fram till hållplatsen som jag känner till sen tidigare och kollar upp tiden. Den bör vara här snart, så jag sätter mig ner och tänder en cigg. Efter att ha väntat en liten stund så sneglar jag på tabellen igen och panik! Jag tittade på fel tid. Jag kommer inte hem. Det går inte en buss förens på lördag. Jag ringer upp min kollega igen och hon försöker lugna ner mig.
"Jag skulle kunna gå".
"Hur lång tid skulle det ta då?"
"Jag vet inte, det tar ca 20 min med buss, så ungefär 7 timmar om man tar buss vägen då jag inte hittar!"
Jag hade egentligen för mig att det gick mycket fortare att åka bussen, men det tar ungefär så lång tid.
Så jag börjar sakta med några steg då jag hör en röst bakom mig som sa;
"Icke, bussen går fram till 03 någon gång. Den bör va här när som helst." Jag skiner upp och skulle kunna krama om den här personen. När jag vänder mig så känner jag mig som världens minsta människa då det här förmodligen var den största jag har sett IRL. Jag sätter mig istället vänligt bredvid honom och tackar för att han inte lät mig vandra iväg hur som helst. Och han konverserar glatt.
Jag vågar inte titta direkt på honom, men då han tar upp större delen av mitt synfält så har jag inte mycket val. Jag vet, jag är en ytlig och elak människa. Men jag är ändå tacksam och artig nog att prata lite med honom innan min buss kommer och jag stormar på den.

När jag kommer till jobbet dagen efter är följande vad jag får höra.
"Oj, du ser sliten ut."
"Hm, du ser verkligen ut som skit."
"Bakis?"
Etc andra saker. Folk kan va så påhittiga.

Så inget flyt alls den dagen, trasig fot. Nästan ingen som bryr sig, alla kommenterar mig och jag som ändå tyckte att ja gjorde ett bra försök i spegeln på morgonen. Missförstånd hit och dit. Vänta på tåg, när jag kommer till centralen så funkar inte det där rullbandet ner till blå linjen. Suck.
Idag blir det att skutta iväg till apoteket.
Imorn blir det att konka på trasig dator. Just nu vill jag bara gå hem eller ta en fika.

Hade läskig mardröm om jordens undergång eller nåt liknande och vad jag prioriterar att ta med mig är det turkosa nagelacket.

Jag tänkte av någon anledning visa min, jag hade tänkt säga mångsidiga, men efter hopp om att hitta en bättre synonym så tar jag ordet flerhörnig istället.
Jag tänkte i af visa min flerhörniga förmåga vad gäller olika sätt att se ut på, och ja! Det är jag på alla tre bilderna.














Helgen var en kaotisk händelse efter en annan. Skulle på konsert på lekis i fredags och jag lyckades tappa bort hela min crew innan garderobskön. Kan vara för att jag och konstig kille jag hittade i kön, kutade upp tre trappor där det inte var någon som helst kö för att hänga in jackan. Jag hängde vidare med honom resten av kvällen, vilket var jätte kul till större del. På vägen hem så pratade vi med allt och alla och jag måste säga att stagediving inte är lika coolt som man skulle kunna tro. Inte när man är förvirrad i publik och får en 90kilos karl över sig iaf. Men annars var det till mesta dels roliga människor hela kvällen.
När vi skulle ner till blå linjen och började närma oss gång passage grejen som stod still så förvarnade jag (jag kallar honom Erik, då de va anledningen till att jag började prata med honom från början. Jag trodde att det var Erik.) Jag förvarnade iaf att vi kom till att vara tvugna och springa fort som fan för att kompensera för att den stod still, vilket han var med på så vi började springa som tokar och blev stoppade halvvägs av en engelsk språkig svensk asiat. Hon va rätt kul.
Så när vi äntligen tagit oss hela vägen till sumpan så hängde vi hemma hos mig och drack kaffe och han kom fram till att han inte hade någon riktigt tjejkompis som bara var en tjejkompis varpå jag sa att jag kunde vara hans tjejkompis. Så han malde på om livet vilket blev mer och mer oförståeligt i mina öron och jag lovar att jag kämpade mig för att hålla intresset vid liv, men efter ett tag så var jag tvungen att säga ifråg.
Så här lät det.

-Jag "Jag är ledsen, men jag orkar inte lyssna längre. Jag orkar inte."

-Erik (på upprörd skånska.) "Du måste lyssna, du måste! Du är ju min tjejkompis!

*Suck och fnys* (man ska inte lova saker i onyktert tillstånd.)

-Jag "Okej, vart var du?


Okej, för att lämna fredagens konstiga ämnesrader som flöt ihop med lördagen, då jag vågade mig ut i förorten än en gång för att kolla på melodifestivalen och höll på att frysa stussen av mig.
Jag kommer till masmo i förd gårdagens kläder och solbrillor. Kramar om mina söta vänner.

CrazyJr. - I bring scientist, you bring a rockstar.

Jag. - Vad syftar du på?

Så, vi kommer till Flempan och det händer så mycket underliga saker så att om jag skulle försöka mig på att förklara och berätta allt detta så skulle det framstå som om det inte var sant pga all tid det skulle ta. Så, jag hoppar ett stycket till hur underbart rolig och charmig Björn Gustavsson är. Jag kan ärligt sagt säga att jag inte har haft en sån här cerleberty crush sen N´sync var popis på mellanstadiet. Inte för att det kan jämföras. Och jag skulle kunna skriva så mycket kul om Carolas reaktioner och Andreas försök till att inte verka allt för klängig på henne, men eftersom jag bara kan skriva det här på jobbet så skulle det inte va samma sak. Jag behöver mer tid.

http://www.youtube.com/watch?v=vSPA35wpIz0

"Keep love in your heart. A life without it is like a sunless garden when the flowers are dead." Sa tydligen Oscar Wild.
I min uppfattning så om detta stämmer så har jag ett ganska ruttet liv.

Nog för att jag kanske har varit lite bitter på senaste tiden, men det är väl ingen som påverkas av om man bara umgås med sig själv, eller?
Önskar dock att det fans något annat sätt att lösa min horibla jobb situation på något annat sätt än att förbli var jag är.
Just nu skulle jag ge mycket för att kunna förbättra den på något sätt. Och inte har jag något annat än mig själv som muntrar upp detta hål jag har hamnat i. Ja vet, jag har blivit ganska egocentrisk på senaste tiden. Men jag tror att det till viss del är en fas som jag måste genomgå. Jag behöver dock lite mer lugn och ro i mitt liv så att jag kan göra annat och orka träffa folk lite mer igen. Nu har ja hamnat i ett konstigt glapp av nått slag.

Kvällens höjdpunkt: Jag har beställt Dr. Strangelove på köpfilm och den har kommit in nu, så den ska jag se ikväll. Kanske kan muntra upp en dag som denna lite iaf eftersom jag inte har någon att dela detta helvete med.
And people see it as a bad thing. I like my hell nowadays. *ler*

Ingår just nu ett medvetet sockerkoma på jobbet en måndags eftermiddag då livet känns lite så där extra tungt just nu. Det jobbiga med livet för tillfället är mitt jobb, vilket suger då det tar upp större delen av mitt liv, vilket skulle ha varit helt okej om jag inte hade ångest och mådde dåligt över att gå till jobbet. Jag mår så dåligt att jag kan tänka mig att bli deltidsalkis och arbetslös, vilket skulle krångla till en hel del då jag inte skulle ha råd med alkoholen.


Kvällen inled iaf hemma hos Crazylady och kusinerna, beställde pizza och hade köpt cigariller för snygg förpacknings skull. Vi hade samlats för att se på melodifestivalen än en gång. Jag hatade det förr, men har börjat acceptera det sen Louk blev programledare. Riktigt skoj. Och nu när man inte längre faktiskt förväntar sig att några bra bidrag ska framföras och att de få som gör faktiskt skulle vinna så är allt mer lättsmält. Men det är helt klart att vi måste se detta event själva då vi är extremt pratglada och ingen annan en oss själva skulle stå ut med detta frivilligt. Men vi anser att det är roligare så.
Jag ville ju givetvis gifta mig med Björn när vi satt och fnittrade som småflickor under hans stå upp stund.
Efteråt så begav vi oss i af till bussen för att åka hem och jag tog en liten omväg med dem för att ja inte hade något bättre för mig helt enkelt.
Så där stod vi och väntade på bussen vid Huddinge sjukhus medan stod ja och CrazyJr och dansade till Brittan (ja, än en gång)!
Så jag står och drar lite skämt och vi skrattar åt Ms Garbos vantar som sticker rakt upp ur vagnen, såg jätte roligt ut, bussen svänger in.
Helt plötsligt kände jag en knuff på sidan, (jag stod med ryggen åt bussen) sen hör jag ett bedövande TUT.
Jag vet inte hur man gör i förorten, men inne i stan så tutar vi först, sen kör vi på folk.
Oförskämt är allt jag kan säga.

Senare.
På väg hem från CrazyJr. 37,5 och ms Garbo så sitter jag på röda linjen, inåtgående och läser min bok på engelska och lyssnar på Mp3.
Det sätter sig några utländska killar bredvid mig, men dom satt och snackade med varandra på svenska i af. Och den ena killen, som sitter bredvid mig lutar sig över mig och petar på min bok. Jag ger honom en arg liten sned blick och blir irriterad. Han börjar prata med mig på engelska och frågar om boken är till skolan och jag fortsätter på engelska och säger att nej, det är den inte, jag går inte i skolan längre. Han frågar hur gammal jag är och jag svarar. Han frågar om han får läsa för mig ur min bok och jag säger åt honom att, nej det får han inte. Jag sitter och läser den och vill gärna fortsätta läsa den. Han trodde förmodligen inte att jag var svensk någonstans. Men jag höll god min fastän jag fann honom rätt påträngande och kände mig lättad när han äntligen klev av tåget.

Jag vet att det har blivit en hel del nu. Men ännu en gång så fungerar inte min kära lilla dator och då blir det lite disträ med uppdateringen.