Don´t Panic!
Huff och buff och så blev jag en stor flicka.
Jag har omedvetet dragit ner på sanslös mängd rökning, jag dricker kanske fortfarande lite för mycket kaffe, jag går till jobbet varje dag, jag städar (ibland iaf), jag tvättar, jag trivs med att bo själv (bortsätt från total ångest över trasig fot då ja verkligen hade velat ha någon bredvid mig som krama om mig och sa att allt skulle ordna sig och att jag inte är ensam), men nu är jag ensam och jag går på möten, utbildningar och företagsfester. Just det, där var det. Företagsfest. Inte bra att snubbla runt hur som helst.
Jag vaknar på morgonen när klockan ringer och måste gå upp för att stänga av den.
Aj! Vad har jag gjort?
Panik!
Trasig fot, vad i hel* har hänt?!
Minnena valsar runt i huvudet och börjar sakta men säkert komma tillbaka till tidpunkten på kvällen då jag snubblade ut genom en dörr, ut på en röd matta och mer än något annat så försökte jag snabbt upprätthålla balansen för att tända ciggen lite snyggt, var på jag säger nåt i stil med.
"Okej, jag är okej. Sånt som händer, ja klarar mig."
Folk omkring höjer lite smått på ögonbrynen och sluddrar ur sig.
"Tändare?"
Jag fortsätter senare ner för en lång och jätte läskig trappa, med den här röda mattan på som inte riktigt ligger efter formen på trappan, utan den är snarare utformad som en gigantisk rutschkana. Slutligen kommer jag ner med min kollega i ena armen och han upprepar sig något mycket.
"Lämna mig inte, vad du än gör, lämna mig inte ensam!"
"Jaja, de klart," säger jag och han presenterar mig för lite söta pojkar som börjar sjunga.
*sång* `Talk to me, tell me your name..` vilket lät som ett hip hop beat. Nu på senare eftertanke, tillnyktring och långsam läkning av fot, så börjar jag mer och mer fundera på om det inte är en textrad ur en Ricky Martin låt.
Han tyckte iaf att om han ringer in till kontoret så ville han att jag skulle sjunga så för honom.
Jag kommer knappt ihåg vad någon hette. Hur detta ska vara möjligt är en senare fråga.
Nytt irritationsobjekt som inte har något med kvällens händelser att göra är konstant dörr ryckande. Vad är problemet?!! Man drar brickan, drar ner handtaget efter det har sagt klick och öppnar dörren. Men nej nej, och vi är för övrigt ett halvt kontorslandskap som tvingas sitta och lyssna på detta konstanta dörryckande.
Helt oförståeligt och oväsentligt egentligen.
Så, under kvällen så blev jag runtdragen av en jätte gullig tjej som hette Alexandra och hon (var, enligt mitt tycke ganska lik Maggie Gyllendahl.) presenterade mig för massa människor på den här tillställningen.
Jag vaknade även upp med ett tiotal små gröna stjärnor på vänster armen.
Flashbacks.
"Du får skylla dig själv om du sträcker ut armen så där."
"Vadå då?"
"Eh, jag fick stjärnor överallt."
Saker ser lite suddigt ut.
Hennes kompis va riktigt söt i af. Dansade lite med honom innan jag dansade mig själv hemåt.
Panik när jag kommer till tunnelbanan och sista tuben har åkt.
Jag ringer snabbt min kollega efter det att jag har kollat bussen till Odenplan som inte går på en timme eller så. Hon råder mig snart att ta en taxi. Jo, men utan pengar så blir det liite svårare. Så jag öppnar första taxidörr och frågar var det kostar att åka till Sumpan. Han suckar tänker och mumlar lite och svarar snart att det väl kostar 250 eller så. Jag ser mig omkring efter onaturliga lösningar som ska poppa fram från ingenstans. Men Falkor syns inte till så jag frågar istället lite snabbt vad det kostar att åka till Odenplan där jag hoppas på en nattbuss. Han svarar snart att det väl kostar 90kr eller så.
"Taget!" jag hoppar in i bilen och säger gormar.
"Follow that car! And step on it!"
Egentligen säger jag
".......haft en bra kväll eller...?" följt av ytterligare tystnad.
Jag letar mig snabbt fram till hållplatsen som jag känner till sen tidigare och kollar upp tiden. Den bör vara här snart, så jag sätter mig ner och tänder en cigg. Efter att ha väntat en liten stund så sneglar jag på tabellen igen och panik! Jag tittade på fel tid. Jag kommer inte hem. Det går inte en buss förens på lördag. Jag ringer upp min kollega igen och hon försöker lugna ner mig.
"Jag skulle kunna gå".
"Hur lång tid skulle det ta då?"
"Jag vet inte, det tar ca 20 min med buss, så ungefär 7 timmar om man tar buss vägen då jag inte hittar!"
Jag hade egentligen för mig att det gick mycket fortare att åka bussen, men det tar ungefär så lång tid.
Så jag börjar sakta med några steg då jag hör en röst bakom mig som sa;
"Icke, bussen går fram till 03 någon gång. Den bör va här när som helst." Jag skiner upp och skulle kunna krama om den här personen. När jag vänder mig så känner jag mig som världens minsta människa då det här förmodligen var den största jag har sett IRL. Jag sätter mig istället vänligt bredvid honom och tackar för att han inte lät mig vandra iväg hur som helst. Och han konverserar glatt.
Jag vågar inte titta direkt på honom, men då han tar upp större delen av mitt synfält så har jag inte mycket val. Jag vet, jag är en ytlig och elak människa. Men jag är ändå tacksam och artig nog att prata lite med honom innan min buss kommer och jag stormar på den.
När jag kommer till jobbet dagen efter är följande vad jag får höra.
"Oj, du ser sliten ut."
"Hm, du ser verkligen ut som skit."
"Bakis?"
Etc andra saker. Folk kan va så påhittiga.
Så inget flyt alls den dagen, trasig fot. Nästan ingen som bryr sig, alla kommenterar mig och jag som ändå tyckte att ja gjorde ett bra försök i spegeln på morgonen. Missförstånd hit och dit. Vänta på tåg, när jag kommer till centralen så funkar inte det där rullbandet ner till blå linjen. Suck.
Idag blir det att skutta iväg till apoteket.
Imorn blir det att konka på trasig dator. Just nu vill jag bara gå hem eller ta en fika.
Jag har omedvetet dragit ner på sanslös mängd rökning, jag dricker kanske fortfarande lite för mycket kaffe, jag går till jobbet varje dag, jag städar (ibland iaf), jag tvättar, jag trivs med att bo själv (bortsätt från total ångest över trasig fot då ja verkligen hade velat ha någon bredvid mig som krama om mig och sa att allt skulle ordna sig och att jag inte är ensam), men nu är jag ensam och jag går på möten, utbildningar och företagsfester. Just det, där var det. Företagsfest. Inte bra att snubbla runt hur som helst.
Jag vaknar på morgonen när klockan ringer och måste gå upp för att stänga av den.
Aj! Vad har jag gjort?
Panik!
Trasig fot, vad i hel* har hänt?!
Minnena valsar runt i huvudet och börjar sakta men säkert komma tillbaka till tidpunkten på kvällen då jag snubblade ut genom en dörr, ut på en röd matta och mer än något annat så försökte jag snabbt upprätthålla balansen för att tända ciggen lite snyggt, var på jag säger nåt i stil med.
"Okej, jag är okej. Sånt som händer, ja klarar mig."
Folk omkring höjer lite smått på ögonbrynen och sluddrar ur sig.
"Tändare?"
Jag fortsätter senare ner för en lång och jätte läskig trappa, med den här röda mattan på som inte riktigt ligger efter formen på trappan, utan den är snarare utformad som en gigantisk rutschkana. Slutligen kommer jag ner med min kollega i ena armen och han upprepar sig något mycket.
"Lämna mig inte, vad du än gör, lämna mig inte ensam!"
"Jaja, de klart," säger jag och han presenterar mig för lite söta pojkar som börjar sjunga.
*sång* `Talk to me, tell me your name..` vilket lät som ett hip hop beat. Nu på senare eftertanke, tillnyktring och långsam läkning av fot, så börjar jag mer och mer fundera på om det inte är en textrad ur en Ricky Martin låt.
Han tyckte iaf att om han ringer in till kontoret så ville han att jag skulle sjunga så för honom.
Jag kommer knappt ihåg vad någon hette. Hur detta ska vara möjligt är en senare fråga.
Nytt irritationsobjekt som inte har något med kvällens händelser att göra är konstant dörr ryckande. Vad är problemet?!! Man drar brickan, drar ner handtaget efter det har sagt klick och öppnar dörren. Men nej nej, och vi är för övrigt ett halvt kontorslandskap som tvingas sitta och lyssna på detta konstanta dörryckande.
Helt oförståeligt och oväsentligt egentligen.
Så, under kvällen så blev jag runtdragen av en jätte gullig tjej som hette Alexandra och hon (var, enligt mitt tycke ganska lik Maggie Gyllendahl.) presenterade mig för massa människor på den här tillställningen.
Jag vaknade även upp med ett tiotal små gröna stjärnor på vänster armen.
Flashbacks.
"Du får skylla dig själv om du sträcker ut armen så där."
"Vadå då?"
"Eh, jag fick stjärnor överallt."
Saker ser lite suddigt ut.
Hennes kompis va riktigt söt i af. Dansade lite med honom innan jag dansade mig själv hemåt.
Panik när jag kommer till tunnelbanan och sista tuben har åkt.
Jag ringer snabbt min kollega efter det att jag har kollat bussen till Odenplan som inte går på en timme eller så. Hon råder mig snart att ta en taxi. Jo, men utan pengar så blir det liite svårare. Så jag öppnar första taxidörr och frågar var det kostar att åka till Sumpan. Han suckar tänker och mumlar lite och svarar snart att det väl kostar 250 eller så. Jag ser mig omkring efter onaturliga lösningar som ska poppa fram från ingenstans. Men Falkor syns inte till så jag frågar istället lite snabbt vad det kostar att åka till Odenplan där jag hoppas på en nattbuss. Han svarar snart att det väl kostar 90kr eller så.
"Taget!" jag hoppar in i bilen och säger gormar.
"Follow that car! And step on it!"
Egentligen säger jag
".......haft en bra kväll eller...?" följt av ytterligare tystnad.
Jag letar mig snabbt fram till hållplatsen som jag känner till sen tidigare och kollar upp tiden. Den bör vara här snart, så jag sätter mig ner och tänder en cigg. Efter att ha väntat en liten stund så sneglar jag på tabellen igen och panik! Jag tittade på fel tid. Jag kommer inte hem. Det går inte en buss förens på lördag. Jag ringer upp min kollega igen och hon försöker lugna ner mig.
"Jag skulle kunna gå".
"Hur lång tid skulle det ta då?"
"Jag vet inte, det tar ca 20 min med buss, så ungefär 7 timmar om man tar buss vägen då jag inte hittar!"
Jag hade egentligen för mig att det gick mycket fortare att åka bussen, men det tar ungefär så lång tid.
Så jag börjar sakta med några steg då jag hör en röst bakom mig som sa;
"Icke, bussen går fram till 03 någon gång. Den bör va här när som helst." Jag skiner upp och skulle kunna krama om den här personen. När jag vänder mig så känner jag mig som världens minsta människa då det här förmodligen var den största jag har sett IRL. Jag sätter mig istället vänligt bredvid honom och tackar för att han inte lät mig vandra iväg hur som helst. Och han konverserar glatt.
Jag vågar inte titta direkt på honom, men då han tar upp större delen av mitt synfält så har jag inte mycket val. Jag vet, jag är en ytlig och elak människa. Men jag är ändå tacksam och artig nog att prata lite med honom innan min buss kommer och jag stormar på den.
När jag kommer till jobbet dagen efter är följande vad jag får höra.
"Oj, du ser sliten ut."
"Hm, du ser verkligen ut som skit."
"Bakis?"
Etc andra saker. Folk kan va så påhittiga.
Så inget flyt alls den dagen, trasig fot. Nästan ingen som bryr sig, alla kommenterar mig och jag som ändå tyckte att ja gjorde ett bra försök i spegeln på morgonen. Missförstånd hit och dit. Vänta på tåg, när jag kommer till centralen så funkar inte det där rullbandet ner till blå linjen. Suck.
Idag blir det att skutta iväg till apoteket.
Imorn blir det att konka på trasig dator. Just nu vill jag bara gå hem eller ta en fika.
Kommentarer
Trackback
