triplesec

Så. Gårdagen.

Jag vaknar sent, som vanligt. Jag klär på mig och gör mig i ordning för att komma försent till jobbet. Vad jag tänker när ja ska sätta på mig skorna är att det inte har varit någon vinter i den här vintern och att jag ska passa på att ha mina Converse. Jag kommer ut genom porten och en chock väller över mig med kylan, inte bara det, snö. Men då är det redan försent. Jag kan inte vända och gå upp igen.

Idag anpassade jag mig. Raggsockor.

Så på tunnelbanan läser jag om en psykotisk krönikör, det var hon som skrev krönikan alltså. Eller, så var min åsikt efter bara några rader.

Jag plockar upp DN och en kaffe på McDonalds. Kaffet var till min förvåning beskt vilket jag har kommit till insikt med nu hänt fler mornar i rad. Jag kommer kanske att behöva hitta ett nytt kaffe ställe då jag gav upp 7-11 för länge sen.

Jag läser tidning efter tidning efter tidning, jag hade ingen aning om att DN var de litteräras motsvarighet till tjack.

Idag. På jobbet.

Jag går till min kollega för att ställa en fråga och han sitter sjukt frustrerad och uppgiven och ser relativt jätte förstörd ut, och säger att han inte förstår vad det är med honom, varför han känner sig så nere. Jag försöker se munter ut i ett hopp om att det kanske kan smitta av sig och då säger han; "Jag måste förmodligen bara ha ett ligg"

Det är nu jag ser chockad ut.

Han fortsätter; "Bäst att fixa någon tills lunchen, jag måste ringa någon".

Jag lämnar stakandes rummet utan några som helst frågor.