Gömma mig.
Börjar känna obehag inför alla typer av socialt sammanhang.
Jag brukar gilla och känna att det är bland det bekvämaste och mysigaste som finns. Men folk gör det så svårt för än. Inte för att jag skyller på folk, men det är känslan jag får.
Reaktion och dess följder.
|
|
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här. Men det kändes logiskt när jag skrev det och .... nu tappade jag allt igen.
Jag tror att det är dom där 7 tankarna som håller på att krocka med varandra hela tiden. Ni förstår säkert vad jag menar.
Jag och kusin planerar London planer till Januari då vi ska passa på att se Twilight, filmen. Jag har snart läst klart tredje boken och ska se om jag kan få fjärde snart. Men först Host till bokklubben förstås.
Jupp bokklubb. Det känns så seriöst på nåt sätt. Och på ... andra sätt ..inte. Men jag försöker. Har även utökat med en, eller försöker få till det så iaf. Så att vi ska bli tvungna att läsa lite mer seriös litteratur.
Det kändes nödvändigt.
Nu är det dags att röra sig hemåt, och ska se Velvet Goldmine, en gång till. Älskar den filmen.
Har även hyrt mycket annat på senaste, eller mycket över huvud taget. Gamla filmer, svart vita filmer, inga nya filmer faktsikt. Inte sen jag missade sist när en film skulle lämnas in.
Jag har hyrt bland andra
Wallice and Gromit, igen.
En prinsessa på vift.
Breakfast at Tiffanys
Sabrina
The Curse of the Jade Scorpion
Priscilla
Tror det var alla hittills. Iaf innan jag hade ett uppehåll på att hyra film. Nu vet jag inte. Läser och hyr film kombinerat. Ibland känns det som att jag kan åka till videobutiken bara för att ha en ursäkt att få komma hemifrån och få läsa lite på tåget. Jag älskar nämligen tågperronger, åka tåg. Jag älskar pubbar, gamla videobutiker, gamla skivbutiker, gamla bokaffärer, gamla fik. Allt som har dragit på sig lite personlighet med åren om man säger så.
Jag skulle kunna hänga på en tågperrong en hel kväll och bara läsa om jag var ledig lite då och då. Hur mysigt som helst. Givetvis har jag ju mina favorit stationer med.
Jag är inte någon buss människa alls.
Men tåg tycker jag verkligen om.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Men jag känner inte att det hör hit så vi skippar det.
Terapi I guess
(Till mitt försvar så har jag inte varit hos terapeuten på tre veckor.)
Igår efter jag slutat jobbet jagade jag runt på stan efter en bok som jag slutligen hittade.
Har fastnat för ännu en serie av skräplitteratur. Im hooked!
När jag kommer hem så åker jag hissen upp med två utbytesstudenter varav en bodde på samma våning som mig. Känns alltid lika oroväckande att öppna ytterdörren med folk man inte känner runt omkring. Han vinkade hej då och tyckte att de va coolt att ja bodde där.
På morgonen råkade jag försova mig lite grann bara och tog lite mer tid än vanligt på mig att göra mig i ordning. Jag slänger en sista koll på klockan och känner tveksamheten om jag kommer hinna med tåget eller inte.
Jag öppnar ytterdörren där tre glada utbytesstudenter står "Hello!"
"Eh, Hi!" säger jag och låser dörren. Dom väntar så att jag hinner med i hissen. Jag kliver in, känner mig lite små spänd. Jag brukade vara mer avslappnad med folk förut. Jag antar att det har sitt pris att vara själv lite för länge. Man sluter sig lixom och sen kommer typ ingen förbi den där stenmuren. Jag känner tillexempel ett stort obehag om någon tar tag i mig. Håller någon i mig för länge eller kramar mig för länge eller något annat som jag på det sättet inte är van vid blir jag typ tårögd. Inte för att jag är ledsen. Det är bara en följdreaktion som kommer. Det har inte varit ett problem förut. Men saker förändras ju hela tiden och jag har väl låst in mig själv lite mer än vanligt kanske. Vet inte. Nu skyggar jag lite för folk. Inte för att jag vill. Har bara blivit mer och mer vaksam.
Önskar jag kunde slappna av lite mer igen. Jag kanske bör dra mig ur den här ovanan snarast möjligt innan det slutar illa.
Det är heller inte det att jag inte umgås med folk egentligen. Men dom kompisar jag umgås med i stort sätt är alla nu i relationer och då blir det väl lite ensamt på min sida. Jag vet att jag har valt det av olika anledningar, men det förändrar inte att det är svårt.
Ibland känns det som att jag har valt fel. Men jag vet att jag gör det här för mitt eget bästa. Men jag vet också att det är nåt jag gör fel för annars skulle jag inte må dåligt på det sättet jag gör. Det är tur att jag mår så bra på andra plan så att jag slipper ha det som ett täcke över mig hela tiden. Jag gillar bara inte när folk drar upp det eller trycker det i ansiktet på mig. Eller andra heller för den delen.
Det är jätte trevligt om man har en relation, men vill man skylta onödigt mycket med den så kanske man bör göra det till andra folk som är i relationer. Jag gillar inte att folk måste påminna en hela tiden om vad man inte har.
Ja jag är ensam. Ja jag vill väl ha nån jag med så småning om. Nej just nu är kanske inte rätt period för mig.
Ibland måste man tänka på vad man behöver och inte vad man vill ha.
Jag vet att det förmodligen skulle bli helt fel att stressa in i något nu och jag vill inte pressa fram något.
Sen vill jag inte vara i en dålig relation bara för att jag inte orkar vara själv.
Det är helt onödigt och man mår bara ännu sämre utav det.
Jag vill hitta nån som är snäll och inte trasig.
Det är i för sig lite intressant varför vissa killar helt plötsligt verkar intresserade. Undra vad man gör för det. Jag tänker ju oftast inte på det, men givetvis så brukar man ju vara mer intressant när man mår bra. Jag kan inte säga att jag mår bra eller dåligt. Det är väl någonstans mittemellan just nu antar jag.
Men varje interaktion med människor jag inte känner som uppstår just nu så får jag bara panik och fly känslor och vet inte varför. Det är jätte läskigt. Känner mig oftast rätt dum efteråt.
Det verkar väl som att jag har någon tillfällig spärr uppe på nåt sätt och jag måste väl bara hitta någon sorts neutral mark.
Nu blev det lite mycket och tråkigt text. Men det var ett tag sen så det kanske tar sig snart.