Nördiga materialister.
Missförstå mig rätt, jag gillar saker. Jag kan bli kär i saker. Men den sortens materialism jag pratar om är inte den jag är besatt av. Jag menar tekniska prylar i den nyare formen. Jag vet inget tråkigare än plastiga manicker utan charm.
Jag älskar LP-spelare, en gammal brödrost från 50-talet är helt sanslöst cool i mina ögon. En gammal morfarsklocka, en vhs, Lp-skivor, en 20-tals klänning/hatt. Jag är besatt av hattar och skor. Det finns så underbara saker här i världen. Men nej, kidsen nu för tiden ska ha sin Xbox och Gamecube och allt vad det nu heter. Jag skulle vara jätte glad om jag fick ett Nintendo 8bit. Alla känner till den goda tiden då man spelade Mario och Bobbles Bubbles på en Nintendo 8bit. Det finns inget härligare i tv-spels värld. Om jag själv fick kids så skulle jag förbjuda dom från att spela något annat. Den känslan är obetalbar.
Retro är inne, gammal musik är den egentligen bästa musiken, Debaser lever vidare och är fortfarande centrum of attention på söder och folk som inte orkar masa sig till söder är patetiska. Men det gör inget för dom vill vi inte hänga med ändå. Dom håller sig helt enkelt borta för att vi inte har något gemensamt så varför ska vi egentligen hänga med dom?
Vi vill ha billig öl i plastglas och vinylmusik på bara lite för hög volym som vi kan kasta oss runt på dansgolvet till. Vi vill ha sned lugg istället för mittbena och super tighta jeans som gör att våra valkar trycks upp så att det ser ut som att vi har större tuttar än vi egentligen har. Vi vill ha soffor och schackrutigt på klubbar och pubar. Vi vill hänga med banden efter dom har spelat, vi vill kasta oss upp på scenen och göra obscena saker bakom draperiet längs med dansgolvet. Vi vill ha ett tjaskigt inglasat rökrum och sönder klottrade toaletter. Vi vill kunna gå till Carmen själva och inse att alla vi känner är där och det är bara slå sig ned och beställa en veckans. Finns det något mer glamoröst än det ljuva utelivet?
