Spökstad.
Jag har börjat inse hur jäkla utanför ja egentligen är.
Vad har jag att ge någon egentligen?
Vad har jag att bidra med? (Är vad jag börjar fundera över.)
Alla är så jäkla falska.
Hur fan ska man kunna kliva upp ur sängen på mornarna med någon typ av motivation till något över huvud taget?
Vad har jag att se fram emot... vilka har jag egentligen som hjälper mig på vägen?
De känns inte som mycket egentligen.
Ja blir bara ledsen av att tänka på det.( Och ja vet att det inte är okej att visa sig sårbar )
Men va fan ska man göra när allt rasar runt omkring en? (Ja försöker iaf hålla mig ärlig, till vilket pris känns inte som de har någon betydelse längre.) Vad har ja egentligen att förlora?
Mitt sociala liv är botten,
mitt jobb är extremt oinspirerande och nedtryckande.
Jag har ingen familj. (Min mor och några kusiner som ja verkligen är tacksam för)
Ja kan knappt äta.
Det gör ont att andas större delen av tiden.
Känns inte som medicinen funkar så bra längre.
Ja sover skit dåligt.
Vad hände med allt egentligen?
Hur mycket av den här berg och dalbanan klarar jag av?
Hur kom det sig att just jag skulle bli ensam, och utanför pga det? Känns inte helt rättvist.
Säg vad ja gjorde för fel!
Är andra så perfekta då?
Vad har jag att ge någon egentligen?
Vad har jag att bidra med? (Är vad jag börjar fundera över.)
Alla är så jäkla falska.
Hur fan ska man kunna kliva upp ur sängen på mornarna med någon typ av motivation till något över huvud taget?
Vad har jag att se fram emot... vilka har jag egentligen som hjälper mig på vägen?
De känns inte som mycket egentligen.
Ja blir bara ledsen av att tänka på det.( Och ja vet att det inte är okej att visa sig sårbar )
Men va fan ska man göra när allt rasar runt omkring en? (Ja försöker iaf hålla mig ärlig, till vilket pris känns inte som de har någon betydelse längre.) Vad har ja egentligen att förlora?
Mitt sociala liv är botten,
mitt jobb är extremt oinspirerande och nedtryckande.
Jag har ingen familj. (Min mor och några kusiner som ja verkligen är tacksam för)
Ja kan knappt äta.
Det gör ont att andas större delen av tiden.
Känns inte som medicinen funkar så bra längre.
Ja sover skit dåligt.
Vad hände med allt egentligen?
Hur mycket av den här berg och dalbanan klarar jag av?
Hur kom det sig att just jag skulle bli ensam, och utanför pga det? Känns inte helt rättvist.
Säg vad ja gjorde för fel!
Är andra så perfekta då?
