triplesec

Dockumenterar detta lite sent eftersom jag inte har haft så mycket tid framför datorn, men gärna vill få me små stunder som till exempel denna, varför vet jag inte, men det ger väl läsare som er meninglöst dravel att skumm läsa igenom.

Så den 2 juni;
På min väg till Universitetets vad jag trodde var grymma med tragiska (vilket det snarare var) gratis festival trängs jag bland folket på T-Centralen i väntan på Mörby tåget.
Redan nu måste jag ta en rök pause, hoppas jag hinner skriva klart de här innan min serie börjar bara....

Så där, vat var jag..
.....Jo.
Till min förskräckelse ser jag vad som ser ut som en mumifierad flicka i lång sommar kjol och grön arme jacka. Tankeomsättningen sätts igång och funderingarna blir allt fler. Är hon på väg i samma syfte som jag. Att sitta ute i den första riktiga sommar solen och dricka öl med vänner och lyssna på hemsk musik?
Eller är hon på väg till en maskerad kanske?
Kommer hon precis från en plastikoperation som kanske är gjord av mitt ex mor?
Funderingarna slutar där när jag måste kliva på tåget och tvingas brottas vidare med allt folk.

Det skräckinjagande faktumet för det "normala" är att alla pop-freaks klämmer sig in på råget mot östermalm för att passera till ett ställe där alla popers, rockers och emos etc kan samlas i så kallad lugn och ro för att brottas i leran, tappa bort varandra, hitta nya vänner, stöta på folk man hoppats aldrig behöva möta igen för att sedan dricka öl, hamna på Debasers ute servering när man inser att det är för sent att gå in och dagen efter vakna upp bredvid någon som man sedan tvingas förtränga tills nästa år då allt upprepar sig.
Denna tillställning brukade kallas för Popaganda.
Nu är Popaganda död och idag samlas vi för att be om att denna nya festival som ingen kommer att minnas vad den heter kanske så småningom kan bli en ersättare.

Jag snurrar runt inne på festival området i hopp om att hitta mina jämnlikar utan någon större lycka under ca en halvtimme eller mer. Ingen lera, till min förvåning sitter folk faktiskt på vad som aldrig förut har varit en gräs matta och dricker sig dumma i den gassande solen. Efter ett tag ringer Turkos upp mig och säger att de sitter utanför bland ännu mer folk. Han lägger på luren och hinner säga "jag ser dig, gå bara rakt fram". Det olyckliga med detta är att jag inte ser honom. Efter en lång stunds spanande bland folket så ser jag två filurer längre bort som sitter och viftar vilt med armarna och jag är inte längre ensam.
En trevlig kväll på börjas då vi käkar pizza i en större förvirring, går in på allhuset där jag lyckas träffa människor jag inte har sett sen högstadiet. Lite öl drickandes, kedjerökande och lite kass musik sen är jag på min väg hemmåt.

Jag lämnar festival området efter att ha delat en sista cigg med Turkos.
Går förbi onödigt många utplacerade vakter med tanke på hur lugn kvällen ser ut. Banden var en upplevelse av misslyckande efter misslyckande och något helt okej här och där.
Det var så pass misserabelt att det inte ens var värt en trakasering då de förmodligen redan vet hur tragiska de låter och de va inte värt att sänka deras självförtroende av ett försök till potentsial ännu mer.
Vid dålig timing kommandes ned för rulltrappan får jag vänta 14 minuter på nästa tåg mot en eventuell hemfärd och eventuell fortsatt utgång.
Nu sittandes på tåget bredvid min väns polare som förmodligen inte ens minns eller känner igen mig sitter han med sin alldeles för fina flickvänn i sitt knä och smeker hennes randiga bakdel.

Sittandes på pendel perrången medan fjortisarna på andra perrången sjunger med till "Sommartider" följandes av andra Per Gessle låtar funderar jag på vad som händer när jag anländer till mitt så kallade hem där vi av någon anledning bestämde oss för många år sedan att bosätta oss med min familj av någon anledning.

Det slutar med att jag går till puben och blir lite berusad och lyssnar på kvällens bokade band som till min förvåning blir det bästa jag hört den kvällen.