triplesec

Okej, så jag har ett stort shopping problem. Inte nödvändigtvis längre för att jag spenderar pengar på fel saker, utan snarare att sakerna jag spenderar pengar på inte längre får plats.
Det börjar bli för mycket helt enkelt.
Så jag köpte nya byxor, klänning, skor, prylar, underkläder (som om jag inte hade nog) tröjor, termos etc annat som kom i min väg.
De jag skulle vilja fokusera dagens inlägg på är min ny inköpta termos. Är det överskattat eller vad?
Den läcker ju.
De e ju inte som om ja kan lägga ner den i väskan och lita på den hela vägen till jobbet. Tippar jag på den så rinner det efter ett tag, vänder jag den upp och ned så... I don´t even wanna go there.
Den är jätte fin och håller mitt kaffe varmare en stund, men jag vill gärna behålla kaffet i termosen om jag tippar på den.
Finns det något ställe där man bör köpa sin termos? Där tillverkaren känner att insidan är lika viktig som utsidan och att försegling är en nödvändighet. Annars skulle ja ju kunna springa runt med min suckiga mugg från McDonalds.

Imorgon är en annan dag...

Så. Gårdagen.

Jag vaknar sent, som vanligt. Jag klär på mig och gör mig i ordning för att komma försent till jobbet. Vad jag tänker när ja ska sätta på mig skorna är att det inte har varit någon vinter i den här vintern och att jag ska passa på att ha mina Converse. Jag kommer ut genom porten och en chock väller över mig med kylan, inte bara det, snö. Men då är det redan försent. Jag kan inte vända och gå upp igen.

Idag anpassade jag mig. Raggsockor.

Så på tunnelbanan läser jag om en psykotisk krönikör, det var hon som skrev krönikan alltså. Eller, så var min åsikt efter bara några rader.

Jag plockar upp DN och en kaffe på McDonalds. Kaffet var till min förvåning beskt vilket jag har kommit till insikt med nu hänt fler mornar i rad. Jag kommer kanske att behöva hitta ett nytt kaffe ställe då jag gav upp 7-11 för länge sen.

Jag läser tidning efter tidning efter tidning, jag hade ingen aning om att DN var de litteräras motsvarighet till tjack.

Idag. På jobbet.

Jag går till min kollega för att ställa en fråga och han sitter sjukt frustrerad och uppgiven och ser relativt jätte förstörd ut, och säger att han inte förstår vad det är med honom, varför han känner sig så nere. Jag försöker se munter ut i ett hopp om att det kanske kan smitta av sig och då säger han; "Jag måste förmodligen bara ha ett ligg"

Det är nu jag ser chockad ut.

Han fortsätter; "Bäst att fixa någon tills lunchen, jag måste ringa någon".

Jag lämnar stakandes rummet utan några som helst frågor.

http://www.ellos.se/DetailPages/DetailPage.aspx?categoryid=23341&productId=191150&SellingFlag=SearchText&SearchBackLink=

http://www.ellos.se/DetailPages/DetailPage.aspx?categoryid=23179&productId=191090&SellingFlag=SearchText&SearchBackLink=

Jag vet att mina länkar inte alltid funkar så bra. Jag får ursäkta. Men ja hoppas de ska va bättre nu.

Jag är verkligen ledsen, men det är nu på tiden.

Förutom att få stirra sig blind på Johnny Depp i en roll där han ännu en gång spelar en halv känd karaktär som det bara går utför för, som de tyckte att det bör göras en film om, så tycker jag faktiskt inte att den här filmen ger särskilt mycket.

Att denna typ av roll är vad han älskar och är bäst på framkommer extremt tydligt om man följt något av hans film karriär.

Visserligen finns det ju inte jätte mycket som går upp mot att se Johnny spela sina underliga roller eftersom det är vad vi/jag i af gillar med honom.

Men jag kan känna att han kunde ha hoppat över den här rullen och nöjt sig med att spela Hunter S Thompson som i af var en utmaning då det är sagt att boken var omöjlig att göra en film på, och faktumet att de gjorde en strålande bra film som är lik boken. Man känner igen sig jätte bra om man har läst den, och detta trots de få tagningar som gjordes i ute i ödemarken etc. ställen som de kunde utspela sig på.

Men att behöva glo på Penelope Cruz iförd en tjaskig 80´tals overall och hennes konstant jobbiga karaktär, där hon spelar hans skrikiga, påstådda "såå vackra fru", tycker jag var att ta i en del. Då kunde de väl ha tagit Selma Hayek eller Catherine Zeta Jones som kunde ha gjort jobbet bättre.

Annat än att de i en scen snurrar runt i en lägenhet som är fylld med milliontals dollar som de räknar och räknar och ändå inte får att stämma.

Det ända som jag känner är minnesvärt i filmen är den här scenen;

The money is so high, it almost reaches the ceiling.
There is nowhere to put it.
George and Diego sit at the coffee table, dwarfed by the stacks of bills.
There is a discrepancy in the count.

GEORGE - Three million.  I counted it twice.

DIEGO - It's two-point-five, George.  I am sure.

George starts to pick up the money.

GEORGE - I'm calling it three.

DIEGO - We're half a million off.

GEORGE - Fuck it.  I'm not counting it again.

DIEGO - Weight it.  If it's sixty pounds, it's three. If it's fifty, it's two-point five.

GEORGE - I don't give a shit.  Close enough.

George moves down the hall looking for a place to stack the money, but there is no more room.

GEORGE (CONT'D) - Where do I put this!?

DIEGO - Try the back bedroom.

George opens the back bedroom door to find wall-to-wall money. It's packed. 

GEORGE - There's no room.

DIEGO - Try the closet.

No luck there, either.  George drops the money on the floor and moves back into the living room.

GEORGE - We've got to do something about this.

Jag personligen tycker att detta är det ända värt att nämna ur denna film. Finns inget annat som fick mig att vilja nämna filmen förutom att de är en av de sämre Johnny Depp filmerna jag sett.

Jo, det är väl trevligt om de satte ut ett litet hopp för drogmissbrukare etc. langare runt om i världen. Men det fråntar inte att filmen ändå inte är så speciell som man skulle vilja tänka sig.

Det är även ett faktum att drogmissbrukare ev. andra missbrukare skulle slutat om b la motivationen var tillräcklig, och att deras egna miserabla liv skulle vara tillräckligt att blicka tillbaka på som motivation till det. Ingen av dessa människor är heller någon Johnny Depp eller George Jung som han spelar och filmen har förmodligen heller inte förändrat särskilt många liv, förutom att de var ett vänligt tillägnat minne till den stora knarksmugglaren.

Jag finner att filmen är något överskattad och lite för välomtalad ur fel synvinkel.

Förra veckan var väl uthärdlig då jag var tillbaka på jobbet igen efter lite härlig Julledighet. Jag känner mig nästan bortskämd när jag kommer tillbaka och efter mycket fundering under ledigheten så har jag verkligen tappat suget på vad jag gör.

I början så var jag jätte förtjust i mitt jobb, all möjligt kontorsarbete kände jag var tilldragande.

Men nu känner jag att jag är 22 år och har ett vuxenjobb. Det sitter 19åringar med liknande tjänst som mig. Men jag känner att det här inte är vad jag bör göra just nu.

Jag har ett vuxenjobb, där jag sitter på ett kontor, jag går på möten, har utbildning och jobbar från 8-17. Det är inrutat, begränsat och långtråkigt. Jag gillar visserligen mina arbetsuppgifter även om de kunde vara lite mer utav dem ibland och jag gillar de flesta av mina arbetskollegor i af. Men man kommer inte ifrån att en arbetsmiljö där man jobbar intensivt med 8 tjejer blir ganska så väldigt påfrestande.

Igår brann det i mitt hus.
Jag ser brandbilar runt om entrén och blir naturligtvis väldigt orolig. Tittar ut genom kikhålet och ser en brandman passera. Jag sätter på mig jacka skor etc. och går ut i trappen där det luktar väldigt mycket brand. Jag trycker på hissknappen men blir osäker på om jag bör ta hissen ned eller om jag kanske bör ta trapporna, om jag bör åka ned över huvudtaget, kanske brinner jätte mycket där nere, då e de ju inte bra att åka ned i hissen. Så jag stod i orolig eftertänksamhet en stund vid hissarna och visste inte ut eller in. Inga rationella tankar kom flödande över alls faktiskt. Tillslut kom två grannar som bor på samma våning som mig. Jag frågade vad som hänt och dom förklarade lugnt att de hade brunnit på ettan och att allt var under kontroll nu. Att brandmännen var kvar för att försöka få ut röklukten ur trapphuset och så. Jag stakar mig lite och hon säger lugnt till mig att jag kan gå in igen då det inte är någon fara, så jag går in i lägenheten igen. Skakar i någon timme, försöker hopplöst titta på teve för att dra tankarna åt ett annat håll.

Det kunde ha varit min närmsta granne, det kunde ha varit jag. Läskigt var det i af.

Så jag röker en till cigg innan jag kryper ner och somnar med boken i handen runt två tiden eller så, försover mig naturligtvis lite lagom så där. Så i morse, fortfarande skakis så irrar jag runt i lägenheten och letar efter saker jag inte behöver och har glömt allt vad klocka var. Slutligen kilar jag iväg till tåget och missar det naturligtvis ganska precis, så jag fortsätter till tunnelbanan. Där jag nästan trillar på folk och fumlar med tidningen glad av att kliva av tåget när jag kommer till centralen. Smiter in på McDonalds för att köpa en kaffe på vägen då ja är skit trött.

Så vad sitter jag och funderar på nu. Jo, kanske att jag inte bör göra det jag gör. Jag kanske bör göra nåt helt annat.

Jag kanske bör vara lycklig över att jag har ett hem och ett jobb och vänner som jag i af tror bryr sig något.

Men vi är själviska ytliga människor och jag har inget emot det egentligen. Vi har en större del självdistans och självklart har vi problem som alla andra. Men ska man inte göra det man drömmer om ändå eller? Jag tror de flästa av oss börjar närma sig. (Vilka vi och oss är får självtolkas).

Ärligt talat så känner jag att det är okej att vara lite självisk och ytlig.
Det jobbiga, tycker jag är att jag inte känner särskilt mycket för någon längre. Jag bryr mig, men jag har någonstans på vägen glömt hur jag visar att jag bryr mig och hur jag kände när jag brydde mig. Jag inser att det här kapar ner lite på min mänsklighetsfaktor, men så är det egentligen inte heller.

Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bra sätt egentligen.

Och jag har få människor som fångar mitt intresse och som jag faktiskt verkligen tycker om och bryr mig om. Ja är inte ens säker på att de som gör de vet vilka de är. Men de kanske är för att jag håller folk på lite udda avstånd.

Men jag har fortfarande mina stjärnskott som jag trivs med.

Så en snabb sammanfattning skulle väl vara att jag har kommit på att jag kanske bör göra något annat, de har varit en relativt lugn men händelserik helg, med någon öl ute och brand i huset som lyckligtvis slutade väl (vad jag vet) då ingen kom till skada (vad jag vet).

Och jag har även börjat på nytt tatuerings projekt. Letar och letar efter inspiration till ny tatuering. Vill fortfarande ha draken på ryggen, men en ny tanke är även ett projekt som jag tänkt ska utvecklas på överarmen. Men vi får se vad det blir av det.

Skulle vilja jobba på Cabaret eller nåt, men sånt finns väl inte på samma sätt i sverige antar jag. Var väl mer poppis mellan 20-60 talet kanske. Men det skulle vara cool.

Så, nya mål, nya utsikter och förhoppningsvis lite vidareutveckling.

Så det var Julafton sen va det lite roligt där emellan och sen var det dags att fira nyår, början var en horibel morgon innan festen och tolvslaget då jag försökte färda mig själv hemmåt. Med vetskapen om att jag gav bort mina sista cigg om att de inte hade mitt märke när jag skulle köpa nya. Vilket fick leda till en promenad mot pendeln med äckliga cigg och vetskapen om att jag skulle bli 600 kr fattigare inom kort. Inställda tåg, när jag väl kommit hem så var min öl uppdrucken. Men som tur var så var lägenheten utrymd och det var tur det då det bara fanns plats för mig  och bara mig just då.

Det började bli senare och senare på kvällen och iförd min Cabaret outfit anländer jag osuget på festen som var ämnad för kvällen. Även om jag egentligen hellre just då hade velat vara på en annan fest. Efter ett par öl och första kicken absinth så började festen dra igång och jag kände behaget av att stanna mer och mer. Jag tror det var när vi var på väg ut i tredje rökpausen som ett par lustiga filurer dök upp. En Cowboy och en Pirat. Vad säger man... en lustig kombination, men varför inte. I senare eftertanke så kanske jag bör ha satt mig bredvid Cowboyen, men han kanske också var upptagen. Eller så är det bara så att jag dras till asholes för att jag inte vet bättre. Vilket inte riktigt är sant. Jag dras inte längre till asholes för samma problem jag haft tidigare. Eller åtminstånde tror ja inte det. Jag tror att det är av gammal vana.

Så iaf. Jag kysste piraten nångång efter tolv. Han såg plågad ut och jag fick senare reda på att han skulle... ja, gifta sig innom en kortare tid.

I really know how to pick them.

Så efter ja låtit honom bli hemskuffad av sin vän som höll koll på klockan genom att se hur mycket det var kvar i flaskan så dök en ny kille upp. Ingen annan än den femte beatels medlemmen. Han kan dock inte ha spelat gitarr då han sög på det och spillde rödvin över min söta väninnans vägg. Vi hånade honom ett tag och hans kompisar som dök upp från ingenstans. Han försökte envist att stöta på mig. Två timmar senare låg han och hånglade med en tjej på vardagsrumsgolvet och gick sedan envist tillbaka till att försöka stöta på mig. Jag blev trött på allt och började röra mig hemmåt. En halvtimmas väntan vid tuben, men en enastående början på det nya året.

Gårkvällen bestod av en långdragen trip till videobutiken där vi bestämmde oss för att ha en temakväll ifylld två filmer inspirerade av Jack The Ripper.

Mycket senare när klockan börjat närma sig två eller liknande så bestämmde jag mig för att sätta mig och titta på en annorlunda skräckis och försökte med nöd och näpe hålla min vän vaken. Vilket jag inte lyckades med. Kl kvart i tre vaknar hon upp.

" Scones!" säger hon. " Vet du hur man gör scones? Jag vill ha scones. Jag drömde om scones. Vill du ha?"

Så vi pausar filmen för att googla fram receptet på scones och hon försvinner in i köksdelen, medan jag kollar klart på den creepy filmen.

Lagom tills filmen är slut serveras jätte goda, nybakta scones och ett stort glas varmt rykande te och så inleder vi med att titta på ännu en film. Reno 911.