Se vad jag hittat!

245561-19



(Här kommer förr förra årets midsommarafton. Hittade ett gamalt bloginlägg från en avlägsen plats. Observera att det är snart två år sen. )


Jag ville verkligen bara ha en lugn dag, hälst i solen på en filt i en park eller nåt och drika lite öl å så. Men nej. Jag kommer till långholmen efter det har spöregnat. Jag hade riktigt trevligt där faktiskt, kan inte klaga. En kille var precis på väg att bli i slängd när jag kom dit. Satt och drack öl på stranden.
Sen senare inte allt för långt efter det att jag anlänt, nån timme eller så, så börjar det plågsamma lidandet av en bilfärd till helvetet.

Vi klämer ihop oss. 5 tjejer i baksätet. Jag visste att det skulle bli så här. Någonstans kännde jag att jag inte skulle få kliva av, hur efterlängtat det än var.
Vi skulle till söderteatern. En krog. Jag ville verkligen inte gå på krogen på midsommar. Men just då hade jag nog gjort vad som helst för att få gå på krogen på midsommar.
Jag sitter bredvid en tjej som inte kan hålla käften i en sekund och som har piprösten, från helvetet, dit vi var påväg om du inte minns.
Och hon blev extremt högljud när hon pratade i telefon. Folk blir visst det när dom pratar i telefon.

När vi kommer in till stan så tycker hon i af att vi absolut måste följa med på fest någonstans i saltsjöbaden. "Solsidan" var den ända beskrivningen vi fick och det vet jag av anledningen till att det ordet blev insvetsat i örat på mig med en väldigt gäll röst som inte ville sluta.

Denna Lidingö stämma ville som sagt inte upphöra. Så som en iller inte kan sitta stilla, kunde hon inte hålla käften. Sitta stilla kunde hon väl inte heller i för sig. Men hon hade inte så mycket val när hon satt inklämd där bak. Jag satt bokstavligen fast och kunde inte röra mig. 5 tjejer i ett baksäte är 4 för mycket.
Fredde som skjutsade oss in till stan sa plötsligt i af att han inte hade något bättre för sig och kunde köra oss. Men jag tror han missade faktumet att vi skulle av.
Jag försökte i smått hopp peta på PurrPurr som satt i fram sätet och fråga om vi inte skulle ringa Snälli och kolla vad hon skulle göra. Vi skulle ju faktiskt möta upp henne och dra med henne ut, var tanken från början i af.
Dollface säger ett antal upprepade gånger att Gnälli klarar sig.
Det tvivlar jag inte det minsta på. Men jag ville kliva av.

Efter vi har snurrat runt i vad som känns som en evighet med en pipande iller i örat så får jag panik och måste av. Jag brydde mig inte hur eller var, bara av. Och som tur var så blev jag extremt kissnödig så jag fick dom att stanna bilen så att jag kunde huka mig någonstans.
Äntligen fick jag andas ut. Det kändes som friheten och jag hade säkert kunnat gå hem om jag bara visste vägen. Men tillbaka in i bilen blev det. Illern hoppade fram och PurrPurr vad gullig och hoppade bak så att jag fick sitta i hans knä i stället. Jag hade kunnat krama ihjäl honom av tacksamhet.

Snurret ute i vildmarken fortsatte, det kändes som om det aldrig skulle ta slut. En återvändsgränd efter den andra och en vägbeskrivning av någon som verkade jävlas med oss för skoj skull. Jag ville slänga illern framför spåret när vi passerade tågstationen. Det hade sätt kul ut. Splash!

Efter en jävla massa om och men så kom vi i af fram. Vilket på sitt sätt var värre kändes det som.
Hade hällre åkt tillbaka till stan. Men ur bilen blev det och upp till ett hus där det spelades schlagerlåtar. Som sagt, vi var i helvetet. Det finns ingen annan stans där någon spelar schlager låtar för att dom tycker att det är "party".
Öl fanns det fortfarande kvar, vilket jag då kände var en bra ide.
Jag tände en cigg och roffade åt mig en öl flaska som slutligen gled ned. Efter några cigg satte vi oss ner på ett par stolar i trädgården i en cirkel och jag kände hur allt började glida iväg. Hur saker runt om mig blev allt mer luddigt och ord blev obegripliga.
Japp, det var dags att hitta en trevlig liten buske. Det fanns ingen tid till att springa ned för trappan och ut i nåt dike. Det fick bli så diskret som möjligt. Jag hade lämpat handväskan i knäet på en polare och gått iväg. Efter första vändan var klar så ville jag bara lägga mig på gräset och somna. Jag visste att ja inte kunde hoppa in i bilen nu och få skjuts hem. Jag var tvungen att sitta där och vänta ut det värsta av illamåendet helt enkelt. Efter ett tag kom Dollface med en filt och sa att jag såg ut som Justin Timberlake i min hatt och att den klädde mig väldigt bra. Jag sa tack och undrade sedan hur det gick ihop. Men sa att det var väldigt snällt av henne att hämta en filt åt mig, jag höll på att huttra ihjäl mig.

Efter ett par timmar eller så, kände jag mig i af kapabel till att stå och gå utan allt för mycket illamående. Vi hoppade in i bilen tillslut och var snart inne i stan där vi stannade för att jag skulle få se på vidriga människor som käkar kebab mitt i natten. Och så PurrPurr och Fredde förstås.
Det satt en extremt tjock kille vid bordet intill och dreglade över sin feta mat och det äcklade mig något fruktansvärt. Jag kunde inte titta dit.
Jag gjorde allt jag kunde för att undvika honom, allt för att inte behöva spy igen. Tjejerna vi åkte dit med försvann iväg till tunnelbanan vilket jag tyckte var skönt. De var väldigt påfrestande att prata med och framför allt lyssna på.
Efter ännu en bilfärd så var vi hemma. Jag fick en fin röd hink vid sängen och ett glas vatten på sängbordet.

Dagen efter var det dags för migrän. Det var varmt ute och strålande sol då jag låg i en lägenhet utan persienner och rullgardiner och försökte sova. Snart gick migränen över och jag tittade lite på tv med PurrPurr som tog hand om mig. Han lagade mat åt mig och så såg vi på en film som jag antar var mer roande för mig än för honom.

Söndagen.
Dagen gick och jag mådde bra. Ingen bakfylla och ingen migrän. Tvungen att städa lite blev jag, vilket jag inte tyckte om, men för övrigt så var det helt okej. Kvällen kom och jag skulle åka hem. Då jag öppnade min handväska för att ta fram nycklarna. Som jag nästan alltid gör innan jag åker någonstans, så var dom inte där. Jag fick panik och rev igenom allt jag hade i lägenheten. Ett desperat letande efter något som förblev borta. Och jag kunde inte tänka mig att dom fanns någonstans.
Jag var tvungen att ringa till killen jag hyrt lägenheten av och berätta att jag för första gången i hela mitt liv hade tappat bort ett par nycklar, och jo. Det var hans nycklar.

Kommentarer
Postat av: peter

Hett tips ang högljudd iller. Imitera. Tills de fattar. Funkar inte det återstår väl bara fysiskt våld eller terroristhotelser i falsett.

"silence! i KILL you."

2008-02-21 @ 18:47:04
Postat av: Jeanette

*leR*

Jag tror inte att det finns en decibel högre än vad den här tjejen kan komma upp i när hon har hält i sig vodka.
" 2006 års läxa: Inte mata iller med sprit"
Ah Ah, no no!

2008-02-22 @ 10:17:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0